Mot Afrika

©Webb Chiles (2008)

Blått: ljus, turkos, djup. Vatten. Himmel

Vitt: sand, moln

Grönt: kokospalmer runt atollen

Den vita sanden stod som en plym runt ankaret medan han vinschade upp det genom det kristallklara vattnet. Passadvinden låg på hårt mellan öarna och vred hans trettiosjufots segelbåt till säkert avstånd från det närmaste korallrevet, precis som han hade förutsett. När ankaret hade nått stävrullen säkrade han det tillfälligt och gick tillbaka till sittbrunnen, justerade rodret och aktiverade autopiloten, varefter han återvände till fören, lossade ankaret från kättingen och stuvade det. Under kortare seglingar brukade han låta ankaret ligga kvar på stävrullen, men inte den här gången. Inte inför en segling på fyratusen sjömil.

Åter i sittbrunnen rullade han ut focken och styrde mot norr, genom passagen i revet. Cocos Island var en vacker plats – ett halvdussin små atoller, vit sand och palmer som inramade en stor turkusfärgad lagun, men som alltid kände han sig tillfreds med att ha kastat loss och vara till sjöss.

Under den följande halvtimmen seglade han norrut, tills han kunde gå klar från revet utanför Harburgh Island på andra sidan av lagunen och satte sedan kurs västerut – mot Durban i Sydafrika. Han räknade med en seglats på ungefär fem veckor och han brukade ha rätt. Han var ju inte för inte en av världens mest erfarna långseglare.

En regnskur fick honom att tillfälligt ta sin tillflykt till kajutan där han stuvade om ett par rullande konservburkar i ett skåp och tryckte in några handdukar mellan klirrande glas och koppar i ett annat. Sedan klarnade himlen och han återvände upp på däck. Men efterhand ersattes molntussarna från passadvinden av ett jämngrått molntäcke, som spred sig över himlen från väst medan vinden sakta ökade till ungefär femton sekundmeter.

Hans båt – Havssulan – seglade lugnt men kraftfullt under enbart förseglet medan stäven elegant klöv böljorna. När den första vågen bröt över aktern, aktiverade han vindrodret som styrde bättre än autopiloten och återvände till kajutan.

–

Grått: tenn, skiffer, stål. Hav och himmel.

Vitt: skummande kölvatten, brytande vågor

Svart: ogenomträngligt, lavasten. Natthimmel och hav.

Mesta tiden under den följande veckan och över tusen sjömilen tillbringade han i kajutan. Han läste, skrev och lyssnade på musik medan vinden, som växlade mellan styv bris och nästan kuling, stadigt förde honom över havet.

Några gånger tappade vindrodret styrförmågan och Havssulan vände mot vågorna som sköljde över däcket så att han fick ta sig upp till sittbrunnen och rulla in litet mer av focken för att återfå balansen. Så här nära ekvatorn – Cocos ligger bara tolv grader syd och under den första veckan hade han bara förflyttat sig till sjutton grader – var vattnet varmt och det var enklare och snabbare att helt enkelt dra av sig shortsen och gå ut utan kläder än att krångla på sig sjöstället.

En natt vaknade han av att båten plötsligt rörde sig så mjukt att han trodde att farten nästan upphört. Han gick upp på däck. Fullmånen lyste och Havssulan gled över vattnet likt en välpolerad sten som kastats ut över en isbelagd damm. Vinden hade minskat till nio sekundmeter och båten rörde sig i perfekt harmoni med vågorna. Men precis när han hade hunnit till aktern för att kontrollera styrlinorna till vindrodret, fick en oväntat hög våg båten att plötsligt kränga kraftigt. Han grep instinktivt efter akterstaget och fann sig hängande rakt ut över vattnet, lugnt blickande ned mot oceanens svarta vatten, innan båten rätade upp sig igen. Han hann tänka att om han släppte taget skulle han dö. Han var sextiosex år gammal men fortfarande stark. Och hade varit närmare döden förr. En gång hade han skrivit: ”Att nästan dö är ett jobbigt sätt att leva.”

Folk på landbacken tog för givet att han var pensionär. Men sanningen var att han höll på med det han alltid hade gjort. Han hade aldrig levt ett yrkesliv med ett lönearbete från vilket man kan pensionera sig.

En hel vecka med mulet väder är ovanligt på dessa latituder i augusti men så var det och han färdades västerut genom den grå och svarta världen. Tenn och skiffer. Endast ett par timmars avbrott med sol eller månsken. Det var inte vad han hade förväntat sig, men han brydde sig egentligen inte. Sjömil efter sjömil försvann i kölvattnet. Havssulan var i perfekt skick. Allt, eller i varje fall det mesta, var under kontroll.

–

Blått: djup, kungligt, rent. Hav och himmel.

Vitt: vågkammar, skummande kölvatten

Silver: månbelyst hav, stjärnbeströdd himmel

Den första veckans tusen arbetsamma men snabba sjömil följdes av tusen okomplicerade och lika snabba sjömil den andra veckan. Himlen klarnade, passadvinden återkom och han hissade storseglet för första gången. Havssulan seglade som en dröm, i perfekt balans, för öppna bogar tvärs över Indiska oceanen. Han såg på sjökortet att han redan hade passerat Indien. Närmare bestämt tvåtusen sjömil söder om.

Han gladdes åt att kunna tillbringa mer tid ovan däck igen. Som regel började han dagen där med morgonkaffet och stannade kvar på däck under förmiddagen. Efter lunch drog han sig tillbaka till sittbrunnen där han kunde lyssna på musik och samtidigt skydda kroppen från solen genom att sitta i skuggan av seglen.

Han åt sina middagar, bestående av påsar med frystorkad mat i vilka han hällde kokhett vatten – lammkött med bönor, spaghetti, kycklingstuvning – i sittbrunnen medan han betraktade solnedgångarna. Det fanns två fina porslinstallrikar ombord. De var omsorgsfullt stuvade och användes bara när hans fru besökte båten i någon hamn, som hon hade gjort en månad tidigare på Bali. Allteftersom han inrättat sig i klosterlivet till sjöss, kändes den tiden alltmer avlägsen. Meningen var att de skulle ses igen när han flugit tillbaka till USA efter att ha seglat till Durban.

Även om den ena vattentanken läckte en smula hade han tillräckligt med färskvatten för att kunna fylla en säck med duschvatten och låta den ligga på däck för att värmas. Under sin första oceanöversegling tiotals år tidigare, från San Diego till Tahiti, hade han låtit skägget växa. Det hade kliat våldsamt och han hade rakat av det så fort han hade kommit i land. Numera rakade han sig alltid varannan eller var tredje dag till sjöss, även om det blåste storm. Men varm färskvattendusch i sittbrunnen betraktade han som en sällsynt lyx och efter duschen tog han fram rena shorts och en t-shirt som fortfarande doftade av balinesisk tvål.

Havssulan förflyttade sig stadigt på sydvästlig kurs med sex-sju knop och tillryggalade alltså mellan 150 och 160 sjömil per dygn, men passaden började långsamt avta. Han försökte hålla farten uppe genom att sätta mer segel. Den stora vita spinnakern fångade den lätta vinden och stadgade båten mot den långa, höga dyningen som kom rullande upp från Södra oceanen. Han hade tillbringat sammanlagt mer än ett år nere på fyrtionde och femtionde breddgraden under tre olika resor och han kunde inte riktigt släppa tanken på att ännu en gång återvända till Kap Horn.

Någon gång var dyningen uppemot sju, åtta meter hög, men dess längd gjorde den helt odramatisk. Från toppen av en sådan dyning kunde han för en kort stund blicka ut över den omgivande oceanen som över ängarna från en kulle. Men sedan passerade dyningen och Havssulan gled sakta nedför slänten.

Han betraktade nästan varje solnedgång från däck och därefter brukade han gå ned för att lyssna på radion. Efter mörkrets inbrott kunde han ratta in Voice of America, BBC och Radio Australia, även här mitt ute på oceanen. Under flera nätter följde han BBC:s rapportering från olympiska spelen i Peking och efter det ibland Voice of Americas rapporter från Demokraternas partikonvent.

Första gången han seglade över en ocean, för trettiofem år sedan, hade han en radiomottagare av märket Zenith TransOceanic. Den var stor som en smärre resväska, bestyckad med nio stora batterier och dess främsta uppgift var att ta emot exakta tidssignaler. Navigationen på den tiden sköttes med hjälp av en sextant och skilde sig inte så värst mycket från hur kapten Cook hade navigerat på sin tid. Bara en smula mer exakt. Ett fel på tre sekunder vid latitudbestämning med sextant vid ekvatorn ger ett fel i positionsbestämningen på en sjömil.

Apparaten från Sony som han använde idag var liten som en pocketbok och behövde bara fyra AA-batterier och den kunde också ta emot exakta tidssignaler. Han hade fortfarande kvar sin sextant ombord även om GPS-systemet naturligtvis hade gjort den omodern för länge sedan.

Under de perioder då han levde på land var han egentligen aldrig särskilt fast knuten till världen. Han levde visserligen under små omständigheter men var oberoende och hade under trettio års tid aldrig arbetat för någon annan. Han hade levt vid sidan av hierarkierna och systemen och konsekvent vägrat att låta någon annan definiera eller kontrollera honom. Här ute tills havs, kändes alla de övriga miljarderna människorna på planeten oerhört avlägsna och nyheterna över radion kunde lika gärna ha kommit från yttre rymden. Ibland lyssnade han, ibland inte. Och under alla dessa mer än trettio år hade nyheterna varit de samma hela tiden – människor som slog ihjäl varandra och politiker som pratade strunt och banaliteter.

En kväll mot slutet av den andra veckan, när Havssulan just hade nått den tjugonde breddgraden, bytte han från shorts och t-shirt till jeans och långärmad skjorta och gick upp och satte sig i sittbrunnen med ett glas Laphroaig i ett kristallglas. Han läppjade på whiskyn medan han lyssnade till Gorecki’s tredje symfoni – ”Symfoni för sorgsna själar” – alltmedan Havssulan gled vidare i den mjuka natten.

Ungefär halvvägs in i andra satsen skedde något ovanligt och oväntat: sopranens röst nådde en ton av skimrande skönhet som liksom smekte oceanens vågor. Ljudvågorna från rösten, ljusvågorna från stjärnorna miljarder år bort, alla de vågor och vibrationer av all materia, synlig som osynlig, allt flöt under en sekund samman i perfekt harmoni. Och Havssulan gled nedför en våg, uppför nästa och flöt stilla in i ett parallellt universum. Det enda som märktes var den allra minsta, knappt märkbara paus i sopranens sång, vilket han tolkade som ett glapp i en högtalarkabel. En mycket tunn spricka bildades i kristallglaset som han höll i handen, men han märkte det inte i mörkret.

–

Genomlyslig. Genomskinlig. Osynlig.

En dag med god passadvind. Havssulans rörelse var stadig medan han kröp omkring under akterdäcket och letade sig fram till kabeln från GPS-antennen till sjökortsplottern och högtalarkablarna till sittbrunnshögtalarna, men utan att finna något fel på någon av dem. Högtalarna verkade fungera som de skulle, men plottern visade ingen position.

Han drog slutsatsen att det var själva antennen som hade gått sönder och hämtade de två små handhållna GPS:erna som han hade som reserv. Till sin förvåning upptäckte han att ingen av dem heller kunde hitta någon position. Att alla tre apparaterna hade slutat fungera precis samtidigt var en fullständigt osannolik händelse eftersom båten varken hade drabbats av åsknedslag eller passerat genom något ovanligt starkt magnetfält. Inte desto mindre det var precis vad som hade skett. Han bytte batterier i båda extra GPS:erna, han flyttade dem till olika delar av båten men utan effekt. Hela GPS-systemet måste ha slutat fungera. Det var något som aldrig tidigare hade inträffat. Han var trots detta inte överdrivet oroad. Han befann sig mitt ute på oceanen, långt från ens den minsta lilla ö. Förr eller senare skulle systemen börja fungera igen och även om de inte skulle göra det, hade han fortfarande sin sextant.

Alla andra instrument fungerade fortfarande och ett tag utförde han död räkning och noterade vid middagstid sin position i blocket han använde som loggbok. Men för varje dag som gick, föreföll det honom allt mindre viktigt. Han fann det mer betydelsefullt när han en kväll upptäckte att hans sista fina kristallglas var sprucket. Han kände dess tyngd, släta yta och kyla mot huden när han höll det i handen. Han kunde fortfarande dricka ur det, men han hade alltid varit mycket rädd om just det glaset och kunde inte förstå hur det hade kunnat gå sönder.

Efter varje vacker dag följde en ny vacker dag. Han hade alltid funnit glädje i att falla in i den lugna livsrytmen under långa havsöverseglingar. Gryning och solnedgång, vind, seglens båge mot himlen, vågorna… Efter alla dessa år, alla dessa sjömil och alla dessa oräkneliga vågor, kunde han fortfarande fascinerat stå och betrakta hur de passerade, hur deras yta hela tiden skiftade, reflekterande solen och månen.

Att det var något underligt med detta hav var något han mer förnam än tänkte. Han kunde inte klä det i ord och allteftersom de perfekta dagarna kom och gick försvann det ur hans medvetande. Han slutade också att testa sina GPS:er varje dag. Havssulans position föreföll inte så väsentlig längre.

En dag kontrollerade han vattentanken och fann till sin förvåning att den fortfarande var halvfull.

Varje gryning drack han två koppar kaffe uppe på däck. Varje förmiddag satt han en stund i kajutan och läste och skrev. Varje eftermiddag återvände han upp på däck eller satt en stund i sittbrunnen och lyssnade på musik. Varje kväll åt han sin frystorkade middag. Och märkte inte att förråden fortfarande var lika fulla.

Om kvällarna satt han kvar på däck en timme eller två, ofta smuttande på en Laphroaig från ett sprucket kristallglas.

Världen som han aldrig varit särskilt fast knuten till och som alltid snabbt bleknade bort när han befann sig till sjöss, blev gradvis allt tunnare och allt genomskinligare för att till sist helt försvinna från hans medvetande alltmedan han fortsatte att för evigt segla mot ett Afrika som inte fanns.