Om ordets makt

Jag har läst, skrivit och hittat på berättelser så länge jag kan minnas.

​

Jag tror att den goda berättelsen är en av de äldsta sysselsättningar människan ägnat sig åt.

​

Antagligen uppstod de första berättelserna och sagorna tämligen omedelbart efter det att människan knäckte koden till språket och började tala med varandra.

​

Människor behöver berättelser, sagor. Som Salman Rushdie en gång påpekade är värme, föda och kärlek det första ett nyfött barn behöver. Men så snart medvetandet har vaknat så ber barnet om att få höra en saga.

​

Det är berättelser som förenar människor; som håller samman ett folk. Som bevarar minnen, förmedlar historien och påverkar framtiden.​

​

Även om jag personligen föredrar att läsa text, så är sannolikt alltså den talade berättelsen – ljudboken om man så vill – det som mest liknar människans ursprungliga sätt att dela berättelser.

​

Varför skriver jag? Kanske mest för att jag kan. Kanske för att jag tycker att den som har något att berätta också bör göra det.

 

Genom att dela med sig av sina tankar och ta del av andras växer man som individ och blir en del av ett större sammanhang...