​

​

Den sjösjuka halvapan

​

​

©Webb Chiles (1989)

​

 

​

 

 

    Fritz är tysk, men han ser ut som en viking. Inte en sådan där blond, fornnordisk gudaviking, utan mer som en autentisk, grym viking, precis hemkommen från härjningståg, vilket är en smula orättvist eftersom Fritz är snällheten personifierad.

    Han är dessutom en av de enda två ensamseglare jag någonsin mött som har en båt med akterkabin. Vad i all världen skall en ensamseglare med akterkabin till? För att kunna dra sig tillbaka från sig själv? Svaret var att ingen av dessa två hade börjat sitt långseglarliv ensamma och ingen av dem var ensamma för att de verkligen valt det.

    Fritz hade tvärtom lämnat Europa fem år tidigare som en del av ett flytande kollektiv och menageri, bestående av fem människor, en kolossal schäfer och en liten kinkajou. En kinkajou är en så kallad halvapa och ser ut som en korsning mellan tvättbjörn och apa, med lång gripsvans, stora, ljusa ögon och len, brun päls. Det är intelligenta, nyfikna och nattaktiva djur och just det här exemplaret hade bott ombord på Fritz båt sedan några veckors ålder. En kinkajou trivs utomordentligt bra på en segelbåt där den kan hoppa omkring i riggen och skrämma folk från vettet.

    Alla dessa individer var hur som helst inklämda i en trettiofots ketch. När jag mötte dem i Papeete, Tahiti hade alla utom hans flickvän Simone och djuren, mönstrat av för länge sedan. Och Simone och hunden lämnade honom där. Även om jag gillar Fritz kan jag inte i ärlighetens namn säga att jag klandrar dem.

    Första gången jag såg hans båt, Lieder, var hon rostfärgad så till den grad att jag trodde hon var byggd av stål. I själva verket är hon en träbåt och rosten kom från diverse undermåliga beslag. Teakdäcket var ruttet. Hon var långsam och klumpig och helt omöjlig att segla med autopilot eller vindroder.

    Fritz har en syster i Australien och han var på väg att lämna seglarlivet för att bli kofösare som han uttryckte det. Simone hade förklarat att om han någon gång verkligen kom till Australien kunde de gärna återförenas, men hon tänkte inte segla en enda sjömil till i hans usla båt.

    En ”Till Salu”-skylt dök upp på Lieder – den första i en lång rad, med ständigt lägre pris, som jag kom att se i en lång rad hamnar i Stilla Havets övärld. Naturligtvis var ingen intresserad av att köpa henne. Till slut tog pengarna slut och Fritz insåg att enda möjligheten att ta sig till Australien var att segla dit. Så han kastade loss med sin ruttna båt utan självstyrning och med en kinkajou som enda gast.

    Jag tycker om djur men vet att de kan ställa till problem ombord på en båt, inte minst när det gäller karantänsregler i olika hamnar. Fritz insåg att enda sättet för honom att komma till Australien var att göra sig av med sitt lilla sällskapsdjur. Alltså letade han ständigt efter en lämplig plats där han kunde släppa sin kinkajou i frihet och det var också den enda anledningen till att han seglade till Suvarov – en obebodd atoll i norra delen av Cook-öarna.

    Fritz är en ovanlig långseglare såtillvida att han i grund och botten egentligen inte är särskilt förtjust i havet och på Suvarov flyttade han iland och bodde i samma lilla skjul som eremiten Tom Neale från Nya Zeeland bott i under många år. Han tog sin kinkajou med sig och hoppades att den skulle finna sig tillrätta i frihet och kunna klara sig själv. Men kinkajoun var inte det minsta intresserad. Det enda hem den hade känt till var en båt där den regelbundet hade blivit serverad måltider bestående av färsk frukt nedsköljd ned en klunk öl som den brukade snatta till sig ur Fritz’ glas.

    De första tre dagarna lämnade den inte skjulet och när Fritz till sist bar ut honom och placerade honom under en palm, rusade han omedelbart tillbaka in och gömde sig i ett hörn. Det här stället gungade inte som han var van vid och han gillade det absolut inte. Under de följande sju veckorna försökte Fritz förmå sig till att lämna honom på ön, men när han slutligen lättade ankar var besättningen naturligtvis fulltalig igen.

    Sista gången jag såg Fritz var i Suva 1979. Han berättade att han börjat frukta att han var dömd att för evigt segla västerut tillsammans med ett djur som han inte kunde behålla men inte kunde överge, i en båt som han inte kunde sälja men som vägrade sjunka. Cyklonsäsongen kom allt närmare. Kossorna väntade i Australien. Simone hade skrivit och berättat att hon fortfarande var beredd att förenas med honom om och när han kom fram. Mitt sista minne av honom är där han satt över en öl på yachtklubben, dystert begrundande sitt öde.

    Ett år senare nåddes jag av ett brev, skrivet med okänd handstil. Jag vill minnas att det var i Port Vilas, Vanatou där jag vilade upp mig efter ett smärre haveri. Poststämpeln var från Adelaide i Australien och brevet var från Fritz. Det visade sig att han till slut hade hittat en kvinna som var tillräckligt modig, eller desperat, för att segla med honom ombord på Lieder till Australien. De hade haft en fruktansvärd färd. Tasmanska havet hade inte visat sig från sin vänliga sida. Det är för övrigt tveksamt om Tasmanska havet någonsin är särskilt vänligt. Efter två kulingar hade det gistna skrovet sprungit läck så pass att de bara nätt och jämt lyckades nå fram till Sydney. Vid det laget, skrev Fritz, var han så less på allt, att han inte ens hade brytt sig om ifall båten hade sjunkit och karantänspersonalen hade beordrat avlivning av kinkajoun.

    Men eftersom Australien är ett vänligt samhälle, lika gästvänligt som de omgivande haven är ogästvänliga, löste sig allt till det bästa för Fritz när han väl kom dit. Åtminstone till en början. Fritz lyckades faktiskt, mot alla odds, att sälja Lieder för tiotusen dollar efter att ha bytt några brädor och målat över de värsta rostfläckarna. Jag gladdes med Fritz, men måste tillstå att jag var inte så lite nyfiken på köparen.

    Lika bra löste det sig med kinkajoun. Djurparken i Sydney var villiga att ta sig an honom. Till sist var Fritz fri. Med Simone åter vid sin sida ägnade de sig åt att resa runt i Australien, med systerns ranch som bas.

    Fritz skrev att det fanns en kinkajouflicka i en annan djurpark och möjligen skulle hans exemplar, som ju var en hane, få komma dit i avelssyfte.

    Så kunde ju den här historien ha slutat, men en morgon fick jag se ett foto av Fritz’ ansikte breda ut sig över hela förstasidan på en tidning när jag satt på yachtklubben i Darwin. Han och Simone var på flykt undan rättvisan. Anklagelsen visade sig vara kinkajou-napping.

    Under de följande två veckorna rodde jag ivrigt in till klubbhuset varje morgon för att följa utvecklingen. Jag var på väg till Bali, men ville inte ge mig av förrän jag fått reda på hur det hade gått för Fritz och Simone.

    Så småningom klarnade historien. Det visade sig att Fritz och Simone på väg hem från ett äppelplockarjobb i Tasmanien, gjort en avstickare för att hälsa på kinkajoun. De hade blivit förfärade av att se honom försmäkta i sin fångenskap. Hans päls var tovig och vanvårdad. De annars så stora, lysande ögon var insjunkna och matta. Han var helt apatisk och såg närmast döende ut. Djurparkens veterinärer stod maktlösa.

    Återseendet med Fritz och Simone gjorde att den piggnande till ett tag, men efter ett par dagar sjönk den åter ned i sitt eländiga tillstånd. Fritz och Simone förstod att här krävdes extraordinära åtgärder och följande dag när de lämnats ensamma med kinkajoun, smög Fritz in honom under sin skjorta och smugglade ut honom.

    De tre tog sig till Queensland där Fritz hade en bekant med en segelbåt. Väl ombord på båten hämtade sig kinkajoun snabbt, precis som Fritz hade hoppats. Från ett förhör direkt efter att de arresterats, citerades Fritz som hävdade att kinkajoun visade tecken att må bättre i samma stund som de lade ut från stranden.

    Det kunde naturligtvis bero på en mängd olika orsaker – återseendet av Fritz och Simone, annan diet (av någon anledning tvivlar jag på ett personalen på djurparken såg till att han fick sin dagliga skvätt öl) – men jag föredrar att tro att det var doften av hav och den gungande rörelsen av båten, ljudet av vinden i riggen och kanske rösten från det vida havet. Fritz hade vittnat om hur åsynen av den deprimerade kinkajoun påmint honom om hur han själv mådde under de många långa åren i Europa, innan han fick tag i en båt och kunde kasta loss.

    Jag ogillar starkt när folk försöker förmänskliga djur, men i det här fallet verkar det nog vara så att detta nattlevande djur, härstammande från Ecuadors djungler, faktiskt hade förvandlats till en tvättäkta sjöman.

    I varje fall var Fritz och Simone övertygade om att så var fallet. De träffade en överenskommelse med myndigheterna som visade sig vara resonabla, ställda inför den starkt kinkajou-vänliga folkopinionen. De fick tillstånd att behålla djuret på villkor att de tog den med sig från Australien.

    Jag försökte få kontakt med Fritz och Simone, men de hade redan köpt sig en ny båt och givit sig av mot Nya Kaledonien.

 

    Och när de kastade loss, tror jag att det utan tvekan var den minsta besättningsmedlemmen ombord som var den allra lyckligaste.