​

​

"Flykt", de första kapitlen

​

​

 

1

 

 

Assar Pontin var en ond människa.

    Det är möjligt att han var född sådan. Ingen visste säkert; han hade hållit sig mest för sig själv under uppväxten, han hade inga syskon och föräldrarna var döda sedan många år. Men knappast någon skulle ha förvånats över att få höra att han hade varit ett sådant där barn som roat sig med att rycka vingarna av skalbaggar eller bränna daggmaskar till döds med förstoringsglas.

    De flesta som kände honom mer än helt flyktigt skulle i alla händelser anse att han förtjänade ett helt annat öde än att lugnt och stilla få dö i sömnen utan vare sig ångest eller smärta.

    Men livet är nu en gång för alla inte rättvist.

    Assar Pontin avled strax efter midsommar, fyra månader efter sin sextioårsdag och med sin tjugo år yngre hustru Vera vid sin sida. Dödsfallet konstaterades officiellt först sex timmar senare och tidpunkten för dödens inträffande kunde efter en preliminär undersökning bara ungefärligen bestämmas.

    Det var bara Vera Pontin som visste exakt och så skulle det förbli, hade hon bestämt. Hennes makes hjärta hade utan någon annan förvarning än några hackande extraslag stannat och kort därefter hade han dragit sitt sista suckande andetag. Det skedde på elva kilometers höjd klockan femton och fyrtiosex lokal tid rakt över den azoriska ön Flores. Att det alltså råkade vara i portugisiskt luftrum saknade praktisk betydelse eftersom det hela ägde rum under en flygning mellan Orly i Paris och Pointe-à-Pitre på Guadeloupe i Franska Västindien med Air France och således enligt flaggstatsprincipen inom fransk jurisdiktion.

    Assar Pontin var officiellt på väg till en affärsförrättning, men för att inte i onödan dra uppmärksamhet till sig hade han bestämt sig för att boka två veckors semestervistelse tillsammans med sin hustru på det en smula avsides belägna Hotel Fort Royal som enligt uppgift till stor del befolkades av charterturister, inte minst från Sverige. För att smälta in var tanken.

    Vera hade inte nämnvärt förvånats över detta. Även om hennes make aldrig på allvar invigt henne i sina affärsangelägenheter, hade hon undan för undan och i smyg satt sig in det hela och så småningom insett att Assar Pontins synnerligen lönsamma affärer var av det slaget att de inte lämpade sig för uppmärksamhet utifrån och efterhand hade det ena lett till det andra och hon hade…

    Vera drog en djup suck och sköt snabbt undan tankarna.

    Hur som helst hade hon redan från början och allt framgent försiktigtvis valt att inte ge intryck av att vara mer intresserad än vad som rimligen kunde förväntas av någon som hon.

    Någon som jag… Vera Pontin försökte att inte tänka på alla de år hon spelat sin roll av behagfullt och ovetande våp.

    Men trots allt enklast och bekvämast så, hade hon bestämt. Och säkrast för henne själv, hade hon snabbt förstått. I tjugo års tid hade hon således uppträtt ovetande och trygg. Men eftersom allt har sin tid och varje människa efterhand förändras, liksom förhållanden, hade Vera till sist bestämt sig för att konfrontera sin make med frågor. En kväll hade hon till och med låtit Assar förstå att deras äktenskap kanske inte var den lyckliga idyll hon så sorgfälligt vinnlagt sig om att visa upp för omvärlden. Hon hade visserligen inte sagt det rent ut, men inom sig hade hon på allvar börjat ifrågasätta om hon verkligen skulle ägna resten av livets goda år tillsammans med Assar Pontin. Som ständigt och i alla sammanhang ägnade betydande energi åt att framstå som kraftfull och betydelsefull. Men all hans bullrande storvulenhet kunde inte dölja det enkla faktum att Assar Pontin var en liten människa. En ängslig och på det hela taget tämligen ynklig figur. Åtminstone i Veras ögon. Den attraktion hon en gång hade känt för honom hade sedan flera år förvandlats till något helt annat.

    Rikedom och status till trots; tanken på att åldras i en livslögn, som om allting fortfarande var i den bästa ordning blev alltmer outhärdlig att föreställa sig.

    Inget av detta hade hon alltså sagt rakt ut, men Assar Pontin var ingen dumskalle och Vera hade efterhand förstått att hennes make faktiskt börjat se henne som ett hot. Och med tanke på det sätt som han under årens lopp hanterat hot av olika slag insåg Vera att hon försatt sig i en situation som tveklöst kunnat vara farlig på riktigt. Om det inte hade varit för det faktum att Assar var påfallande enkelspårig och därmed förutsägbar och att hon därför hela tiden kunnat förbereda och i rätt tid företa lämpliga förebyggande åtgärder.

    Hon hade således i god tid noterat att Assar genomfört en rad åtgärder rörande deras ekonomi. Ingen av dessa var något som var för sig innebar något vare sig olagligt eller ens särdeles konstigt, men när hon väl börjat sätta dem i ett sammanhang gick det att urskilja ett mönster och hon började inse att tiden inte arbetade till hennes fördel. Alltså hade Vera Pontin i största hemlighet vidtagit vissa mått och steg. Bättre att förekomma än att förekommas, hade hon resonerat och själv förvånats över hur metodiskt och nästan kallhamrat hon hade sett till att behålla initiativet och samtidigt gardera sig för värsta tänkbara scenario.

    Hon gjorde sig inte längre några illusioner; allt fler tecken hade sagt henne att den avgörande stunden nu var inne. Hennes make hade till exempel utan föregående varning visat henne en uppmärksamhet han inte gjort på åratal. Tjugo år är trots allt en lång tid. Fullt tillräckligt för att avslöja även de subtilaste tecken på en dold agenda.

    Tiden var med andra ord mogen till sist.

 

Eftersom det fanns gränser för hur mycket herr Pontin var beredd att offra för att smälta in, satt de inte hopträngda bland kreti och pleti hos Air Caraïbes utan flög med Air France, bekvämt tillbakalutade i business class.

    Assar Pontin hade nyss svept sin andra bourbon straight på kort tid och sedan bestämt sig för att ta en tupplur och alltså satt på ögonbindeln, fällt ned ryggstödet och efter bara några minuter sov han djupt; det märktes på de tunga andetagen och den slappt nedhängande underkäken. En tunn sträng av saliv hade letat sig fram ur hans vänstra mungipa och hängde dinglande ungefär i höjd med hakspetsen. I samma ögonblick som den släppte taget och landade på hans skjortbröst noterade hans hustru en egendomlig ryckning i hans vänstra hand. En tunn suck var det enda som hördes och det allra sista Assar Pontin gjorde, innan hans hjärna slocknade för gott, var att kissa i byxorna och släppa en illaluktande fjärt.

    Vera förstod genast vad som hade hänt, men hon satt stilla och väntade, osäker på vad och hon kände inte riktigt igen känslan som sakta spred sig inom henne.

    Efter några minuter lyfte hon försiktigt på hans ögonbindel och insåg att hennes make sedan drygt tjugo år hade sagt sin sista elakhet.

    Hon aktade sig noga för att med åtbörder eller på annat sätt tilldra sig någon uppmärksamhet. Risken fanns ju att någon i så fall skulle inse vad som hänt och försöka återuppliva hennes make.

    För Gud förbjude att det skulle lyckas, tänkte Vera Pontin med en rysning.

    Så hon valde att ta det säkra före det osäkra, flyttade tillbaka ögonbindeln och bredde lugnt över honom filten som flygbolaget tillhandahållit. Hon drog upp den så att nedre delen av hans ansikte doldes och lutade honom sedan mot väggen.

    Vera betraktade honom. Jo, illusionen av tungt sovande affärsman var tillräckligt god.

    Hon tog hand om hans tomma whiskyglas, fällde upp bordet och drog ned gardinen för det lilla fönstret bredvid honom. Sedan lutade hon sig tillbaka och öppnade sin bok med ett leende spelande i mungiporna.

    För hon insåg nu vad det var för en känsla som fyllde hennes bröst och som spred sig i kroppen: det var den lugna och behagliga förnimmelsen av nyvunnen frihet.

    Och ren, oförfalskad glädje.

 

 

 

​

2

 

 

”Dessutom är det väl själva fan att man ska behöva betala en jävla massa pengar bara för att få sitta någorlunda bekvämt när man flyger.”

    Kriminalkommissarie Fredrik Rehn hade med bara korta avbrott muttrat misslynt om än det ena, än det andra medan han och inspektör Sofia Hammar väntat på att få gå ombord på Air Caraïbes nästan en timmes försenade flygning från Orly till Guadeloupe.

    ”Bekvämt och bekvämt förresten”, morrade han och satte sig tungt på sin plats. ”Nåja, man slipper i alla fall få nån sömnig jävel i stolen framför rakt i knät när fanskapet ska sova”, tillade han hotfullt och precis lagom högt för att den vithårige gentlemannen i raden framför skulle höra det.

    Tur att det är en fransman, tänkte Sofia som hört mannen tala med sitt sällskap. Man får vara glad för det lilla. ”Sluta gnäll nu”, sa hon vänligt. ”Visst är det hiskeligt dyrt, det kan jag hålla med om, men ändå rätt så väl använda pengar tycker jag nog. I synnerhet för dig, du som redan fått ditt välförtjänta skadestånd från pappa staten.”

    ”Ja ja, visserligen. Men ändå, sexhundra spänn per person per väg! Två och fyra totalt bara för att inte få kramp i benen. Jävla ocker, det är vad det är.” Rehn tittade bistert upp på henne. ”Det är det jag alltid har sagt, fransoser är inte riktigt kloka någonstans.”

    ”Det har du väl visst inte sagt”, sa Sofia, satte sig tillrätta bredvid sin chef och knäppte säkerhetsbältet. ”Trodde du gillade fransmän förresten?”

    ”Bara vissa. Som Jaques till exempel, som du snart ska få träffa. Annars hade jag väl aldrig tagit en kula för honom. Snäll och trevlig men långsammast i stan. Var han på den tiden i alla fall. Stod och drömde. Hade förmodligen dött på fläcken om jag inte i sista ögonblicket puttat honom utför en trapp och fått den där jävla kulan, som var menad för honom, rätt i arslet. Tack, tack.”

    Det sista sa han till flygvärdinnan som just tagit hand om hans kryckkäpp för placering någonstans i ett specialutrymme.

    På andra sidan gången satt en svensk kvinna som Sofia hade växlat några ord med i gaten innan de gått ombord. Hon sneglade mot dem med stora ögon.

    Sofia lutade sig mot henne. ”Det är inte så farligt som det låter”, viskade hon. ”Gamla minnen. Blir värre med åren.”

    ”Jag hörde det där”, muttrade Rehn. ”Långtidsminnet är det inget fel på. Jag kommer ihåg hela den där episoden som om det vore i går, det gör jag. Dramatisk värre. Gamle Wadman fick skjuta...”

    ”Jag vet”, avbröt Sofia och lade handen på hans arm. ”Den där historien har jag ju hört. Så just den behöver du kanske inte dela med halva planet?”

    Rehn rynkade pannan, men tystnade faktiskt. 

    ”Du har rätt”, sa Rehn och suckade. ”Som vanligt.” Han klappade henne på handen. ”Jävla människa till att alltid ha rätt.” Han skrockade vänligt.

    ”Eller hur? Tur att du har mig tillhands som kommer med kloka och förståndiga idéer. Som till exempel att vi behöver vila upp oss och komma bort från allt elände sista tiden.”

    ”Ja, värre höst, vinter och vår tror jag mig aldrig har upplevt. Och det värsta är ju...” Han stirrade rakt fram med dyster min.

    ”Är ju att...?” sa Sofia, fast hon anade svaret.

    ”Att det liksom aldrig verkar ta slut.” Han suckade trött. ”Jag vet inte hur vi ska krångla oss ur det, men så fan att jag tänker hjälpa Säpo och militärerna att med våra egna chefers goda minne fånga in Vita och hennes hackergeni.” Han sänkte rösten och lutade sig mot henne. ”Jag skulle visserligen aldrig säga det högt, men dom där bägge är snarare hjältar än skurkar. I alla fall i min bok.” Han rätade på sig. ”Hur som helst ska det bli skönt att komma bort från alltsammans ett tag. Jag har inte haft en riktig semester på jag vet inte hur länge.”

    Sofia försökte svälja känslan av dåligt samvete. Hon hade ännu inte lyckats finna rätt tillfälle att avslöja det verkliga skälet till att hon föreslagit just Guadeloupe för deras semester. Eller rehabilitering som Rehn hade kallat det i ett försök att få Polismyndigheten att stå för kostnaderna. Visserligen hade deras chef polisintendent Harald Oscarsson redan tänjt ordentligt på definitionerna för tjänsteutövning, vilket renderat Fredrik Rehn såväl medalj för förtjänstfulla insatser som skadestånd och rehabilitering på myndighetens bekostnad efter de dramatiska händelserna under våren, men två veckor i Karibien på statens bekostnad gick inte för sig. Där gick gränsen, det hade Oscarsson gjort tydligt. Dessutom var till och med Rehn tvungen att erkänna att de brännskador, framför allt på ben och fötter som han ådragit sig i samband med upplösningen av dramat i Mölleby prästgård, hade läkt snabbare än någon kunnat hoppas. Kryckkäppen var mest där som ett extra stöd.

    ”Så, tack för att du föreslog det här”, sa han och klappade henne vänskapligt på knät, ”Det var omtänksamt av dig. Uppskattas ska du veta. Dessutom ser jag som sagt fram mot att träffa Jaques igen. Ska bli kul att se om vi ens känner igen varandra efter alla dessa år. Har fortfarande inte fattat hur du kom på att vi skulle resa till Guadeloupe av alla platser på jorden och att du sedan hittade en resa med så fruktansvärt kort varsel.”

    Sofia tänkte på sms:et från Vita och sitt svar. Hon mindes båda ordagrant, men hon nickade bara och mumlade något som kunde betyda vad som helst.

    ”Men det blir bra.” Rehn drog en belåten suck. ”Ska som sagt bli kul att överraska Jaques och höra historien om hur en inbiten parisare som han fick för sig att bli kvar i tropikerna hela livet. Jävla lång resa bara. Jag är redan trött.” Han gäspade stort. ”Ska ta igen mig en stund tror jag.”

    Så snart flygvärdinnorna satt sig i sina säten inför start efter sin sista runda för att se till att alla satt fastspända, handbagaget hade stuvats på rätt sätt och alla stolsryggar var i uppfällt läge, knäppte Rehn upp sitt säkerhetsbälte och fällde sitt ryggstöd. Han ignorerade fullständigt den vaga protesten från passageraren bakom sig och slöt ögonen. Han sov djupt redan innan flygplanet ställt upp på startbanan.

    Sofia log för sig själv medan hon, som så många gånger förr under alla deras år som arbetskamrater, funderade över hur livet kunde ha tett sig om hon haft den läggningen att de kunnat vara partners på riktigt och inte bara i yrket.

    Hon hade efterhand som tiden gått, inte minst efter att hennes livskamrat Bea gått bort för nästan två år sedan, på något märkligt sätt haft allt lättare att föreställa sig ett liv i ålderdom tillsammans med Fredrik Rehn. Inte som älskande naturligtvis, men som de allra bästa vänner och som stöd för varandra under deras sista tid på jorden. Nog så bra hade hon tänkt; kanske till och med ännu värdefullare.

    Men så hade hon ju mött henne i en hiss; Vita, den unga kvinnan med sitt svarta hår, de blå ögon och den ljusa hyn. Sitt vackra leende och sin svarta katt. Men också med det bottenlösa mörkret i blicken och de djupa revorna i sin själ. Som visade sig vara en kallblodig mördare. Eller hämnande krigare, allt beroende på från vilket perspektiv man betraktade saken.

    Vita hade fått henne att känna något som hon trott varit borta för alltid. Men som också komplicerat livet, både privat och inte minst i yrket för såväl henne själv som för Fredrik Rehn. Det hela hade utvecklat sig på ett sätt som sånär tagit livet av dem båda i form av skottskador, kidnappning och mordbrand.

    Alltsammans är mitt fel, tänkte Sofia dystert medan piloterna äntligen drog på gasen och flygplanet sköt fart. Men så ta mig fasen om jag ångrar ett enda dugg, tänkte hon trotsigt. Men förr eller senare måste jag ju på något sätt få tummen ur och berätta för honom varför vi egentligen sitter här. Skit också, jag borde naturligtvis gjort det direkt. Nu blir det bara svårare.

    Och antagligen betydligt värre än jag befarar, tänkte Sofia Hammar missmodigt och slöt ögonen medan flygplanet lättade från marken och landningsställen strax därpå fälldes in med ett dovt dunkande.

    Hon tänkte åter på det där sms:et. Det hade inte ens gått två veckor och hon mindes det fortfarande ordagrant.

Ensam månskenskväll på Guadeloupe. Ville dela det med någon, så jag tänkte på dig. Så klart. Utan dig hade jag inte suttit här och förmodligen inte ens levt. Här är mycket vackert, jag tror jag stannar ett tag… /Vita

    Och hon mindes lika tydligt sitt svar, som hon i stundens ingivelse skickat.

    Hon suckade djupt. Ärlighet, tänkte hon. Det jag har alltid värdesatt både hos andra och mig själv.

    Men hon insåg ju att det skulle vara omöjligt att samtidigt vara ärlig mot Fredrik Rehn, Vita och mot Oscarsson. För att inte tala om resten av Polismyndigheten.

    ”Alla dessa val”, mumlade hon och sneglade mot den sovande Fredrik Rehn. ”Vissa av dom avgör resten av framtiden och till och med definierar en själv.”

    Problemet är ju bara att man aldrig i förväg vet vilka.

 

 

​

 

3

 

 

Jag har en oroväckande tendens att agera impulsivt.

    Hittills har det visserligen i stort sett gått väl när jag litat på min magkänsla, men jag måste medge att det ofta handlat om tur. Och tur har ju en benägenhet att förr eller senare vända och ta slut.

    Det är väl därför Prizrak aldrig förlitar sig på turen. Han planerar, kalkylerar, lägger upp en plan och sedan följer han den minutiöst. Utan honom hade jag förmodligen inte levt idag och utan hans datageni hade vi inte varit ofattbart rika och jag hade inte kunnat bygga upp mina projekt, till exempel stiftelsen Paldies med rehabcentret Salubris på Österlen, kvinnohusen i Riga och Klaipeda och inte minst det senaste – telefonlinjerna i Lettland, Polen och Tyskland till stöd för tjejer som fastnat i prostitution. Och det var ju helt och hållet hans förtjänst att galningarna i Mölleby stoppades från att låta hela den civiliserade världen rasa samman i kaos i våras. Utan Prizraks kunskaper och kontakter hade jag inte heller kunnat fly från svenska polisen ända hit med ett nytillverkat svenskt pass. Jag är alltså inte längre vare sig massmördaren Vita Freimanis från Lettland eller den mystiska och stenrika Zoi Tumsakakis från Grekland; jag är en helt vanlig charterturist från Sverige vid namn Maria Svensson på semester i Karibien.

    Märkligt hur det kan bli.

    Jag hade ända från början, eller i varje fall ganska snart, insett att jag i varje läge gjorde klokt i att följa hans råd och jag har ju också bestämt mig för att verkligen anstränga mig för att göra det. I alla fall så långt det är möjligt. Konstigt bara att det så ofta visar sig vara märkvärdigt svårt och framför allt på tvärs med min magkänsla eller vad det nu är.

    ’Ligg lågt, låtsas vara en helt vanlig turist och gör inget väsen av dig, låt den värsta uppmärksamheten efter katastrofen i Mölleby lägga sig’. Så hade han sagt. Väldigt klokt, mycket förståndigt och naturligtvis det enda förnuftiga att göra.

    Jag vill helst inte tänka på vad han skulle sagt om mitt agerande så här långt.

 

”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt”, säger jag till mannen bakom receptionsdisken.

    Han har just förklarat vilken oreda jag hade ställt till med vid ankomsten till flygplatsen i förrgår kväll när jag inte genast anmälde mig vid transferbussen, som det anstår en välartad och lydig charterturist, utan istället gått åt andra hållet, tagit en taxi och i all stillhet anlänt till hotellet nästan en timme före alla andra från planet.

    ”Okej, men tack vare dig fick alla andra vänta i bussen medans man letade över hela flygplatsen efter dig!” Han tittar strängt på mig och det inställsamma leende han nyss bränt av mot två solbrända tjejer i minimala bikinis är som bortblåst. ”Det var nära att dom missat middagen allihop.”

    ”Oj, tänkte inte på det”, säger jag och gör mitt bästa för att se ut som menlösa Maria Svensson, hon som bara finns i mitt pass. ”Har aldrig åkt på nån sån här fin resa förut.” Jag snurrar på en hårslinga vid ena örat. ”Tänkte inte på att bussresan hit ingick i priset. Ojsan, dumma mig.”

    Jag spärrar upp ögonen, trutar med läpparna och gör mitt bästa för att se ut som ett våp. Det fungerar, precis som det brukar. Män är så förutsägbara.

    ”Men men, tänk nu inte mer på det, lilla vän”, säger han alltså och ler sitt bredaste leende och kniper ihop ena ögat. Det ser inte riktigt klokt ut, men är förmodligen menat att vara charmigt. Jag får ett bestämt intryck av att han lever i villfarelsen att han är Guds gåva till den kvinnliga delen av mänskligheten. I varje fall den under trettiofem med någorlunda utseende och minst C-kupa. Övriga tittar han väl knappast ens åt.

    ”Som sagt, gjort är gjort och vatten under bron”, fortsätter han och lutar sig mot mig över disken. ”Själv är jag i alla fall väldigt glad över att du kom tillrätta, ska du veta.” Han lägger sin hand på min och kramar den lätt.

    Jag upphör aldrig att förundras över karlar. Hur deras hjärnor är beskaffade, eller vad det nu är för skit de har i skallen. Prizrak och Fredrik Rehn är nog de enda män jag träffat som det går att vara tillsammans med någon längre stund utan att vilja slå rakt i ansiktet.

    Idiot, tänker jag. ”Men gud vad du är snäll”, säger jag. ”Hoppas att jag inte ställt till för mycket?” Jag övertalar min motvilliga hand att ligga kvar under hans svettiga handflata. ”Hoppas alla hann få middag.”

    ”Jo, men absolut. Vi fixade det såklart. Allting går, utom nyfödda spädbarn, haha.” Han skrattar hjärtligt åt sig själv. ”Ingen skada skedd. Bry inte ditt söta huvud med det här mer nu, lilla vän. För nu ska vi se till att du får en riktigt skön semester här hos oss. Hoppas nu bara att du inte kommer att känna dig alltför ensam ända där uppe i sextiofemman.”

    Det rycker till i min hand. Ligg still! säger jag tyst till den. Den lyder faktiskt. Under protest.

    Hans leende är antagligen avsett att vara förföriskt. Själv tycker jag att han mest ser ut som en svulten krokodil. Dessutom utsöndrar han en lika obehaglig som egendomlig blandning av sliskig herrparfym och svett.

    Och jag känner alltför väl igen rovdjursblicken i hans blekblå ögon.

    Jag drar åt mig handen. Äntligen, tack så mycket, säger den. Nu då? frågar den förhoppningsfullt.

    Han förtjänar visserligen åtminstone en örfil, men jag behärskar mig av alla krafter, borrar in naglarna i handflatan, lägger huvudet på sned, fuktar läpparna med tungspetsen och ler sedan mitt vackraste leende mot honom. Han sväljer hårt och ser ut som om han tänkt säga något mer, men kommit av sig.

    Jag borde hoppa över disken och sparka dig jättehårt på pungen, tänker jag. Jag skulle kunna köpa hela resebyrån och ditt jävla hotell här och nu. Och det första jag skulle göra i så fall vore att avskeda dig.

    Nej, här gäller att spela med, ligga lågt och smälta in, tänker jag sedan.

    ”Tack, snälla du”, säger alltså Menlösa Maria. ”Det ska jag verkligen. Och jag trivs jättejättebra i min bungalow. Och det är sådan superfin utsikt från altanen. Och ingen insyn är det heller där uppe. Sååå jätteskönt, tycker jag. När man klätt av sig och ska gå och lägga sig och så där, hihi.”

    Fy fan, tänker jag. Vad måste man inte göra för att smälta in?

    Nu då? Nu då? undrar handen och börjar fladdra med fingrarna. Det rycker i armen.

    Han stirrar på mig med så lysten min att jag är tvungen att säga hej då och strosa bort till souvenirshoppen för att inte klappa till honom, eller i varje fall skratta högt åt honom.

    Jag undrar vad han skulle sagt om han visste att jag mutat mig till just den bungalowen. Högst upp i sluttningen i trädgården med bara skogen bakom, den sista i raden. Närmast havet och alltså med granne på bara ena sidan, ingång från baksidan med en egen altan, helt utan insyn. Den unga tjejen, som stått ensam i receptionen när jag checkade in, hade raskt bokat om mig från en bungalow nere på stranden med grannar på båda sidor. Hundra euro, diskret rätt i handen är när allt kommer omkring rätt mycket pengar för en säsongsanställd tjugoåring från ett fattigt land i Östeuropa. Dessutom skulle gästen som ombokats knappast klaga över uppgraderingen. Alla nöjda och glada med andra ord.

 

Mitt nästa misslyckande i grenen smälta in och ligga lågt kommer redan efter ett par dagar.

    Jag står bland ställen med badkläder utanför den lilla butiken bredvid receptionen och känner hur illa jag tycker om tanken att behöva springa omkring på stranden i bikini. Frågan är om min kropp någonsin mer kommer att bli bekväm med att bli iakttagen utan kläder. Förmodligen inte. Jag borde såklart inte tagit min tillflykt till en badort av alla platser. Jag skulle ha känt mig betydligt mer tillfreds klädd i bekväma och säckiga kläder i någon liten by i Provence eller Toscana, men ska man fly från något och försöka smälta in i mängden som turist så ska man åka på charterresa till solen; Prizrak hade varit mycket bestämd på den punkten. När folk ska koppla av ska de tydligen tvunget lägga en månadslön eller två på att flyga över halva jordklotet, bli jetlaggade och sedan dricka en massa alkohol, grisa i sig mat från buffén, ligga platt på en strand och bli brända av solen för att två veckor senare resa hem bakfulla, fattigare och fetare och bli jetlaggade igen. Människan är en underlig varelse.

    Jag har precis hängt tillbaka en knallorange bikini, tillräckligt sexig för att det skulle vända sig i magen på mig, och flyttat mig till sarongerna när hon passerar förbi mig och bort mot receptionsdisken.

    Jag hade lagt märke till henne dagen innan när jag suttit ett stycke ifrån henne vid strandbaren i skuggan under en palm med ett glas iste. Dels för att hon är nästan kusligt lik mig, frånsett håret som är längre än mitt och mörkt brunt och inte svart. Och dels för att hon just hade haft en ganska upprörd ordväxling med sitt sällskap, en småfet grabb med bakåtkammat hår och ett sladdrigt drag över munnen. Hon hade låtit så pass upprörd att jag inte kunnat låta bli att diskret kika på dem genom mina solglasögon.

    De hade inte varit tillräckligt nära för att jag skulle kunna höra exakt vad de sa, bara att de talade franska och att hon uppenbarligen var arg och besviken över något. Han försökte säga emot, men hans fladdrande blick och överdrivna gester sa mig att han ljög för henne. Efter en stund reste hon sig häftigt och marscherade därifrån. Han gjorde ingen ansats att följa efter utan satt kvar med förorättad min och knappade på sin mobil.

    Förmodligen ännu en av alla dessa grisar som världen är så full av, hade jag tänkt.

    När hon nu går förbi mig ser på hennes rörelser att hon är upprörd på riktigt och det är väl därför jag inte kan låta bli att långsamt gå efter henne till disken och låtsas läsa på ett anslag medan jag tjuvlyssnar på hennes samtal på ganska kackig engelska med den unga tjejen bakom disken och i samma stund som jag förstår vad samtalet handlar om, inser jag att jag inte har något val. Min hjärna eller mitt hjärta eller vad det nu är, känner till alla ensamhetens hemligheter. Jag kan ana doften av utsatthet på långt håll och jag känner så väl igen kroppsspråket hos den som lever under förtryck.

    Prizrak skulle naturligtvis ha försökt slita sitt snaggade hår i förtvivlan, men vissa saker måste man bara göra. Även om det inte gagnar en själv. Man kan liksom bara inte låta bli. Inte om man vill fortsätta att vara en anständig människa.

    Och jag vill ju gärna tro att jag är det. Trots allt.

 

 

​

 

4

 

 

Polisintendent Harald Oscarsson insåg så fort han kallats in att de övriga redan varit på plats en stund. Det kändes på stämningen i rummet och på uttrycket i blickarna som riktade mot honom. På samtliga platser utom hans egen låg en gulfärgad mapp med en röd HEMLIG-stämpel.

    En markering? tänkte han och försökte att inte fundera över orsaken. Han satte sig på sin tilldelade plats vid det breda bordet, drog åt sig en flaska med mineralvatten och hällde upp ett glas åt sig i ett försök att se oberörd ut.

    Jag borde aldrig tackat ja till den där befordran, tänkte han medan han drack några djupa klunkar och lyssnade på presentationsrundan. Vad var det för fel med att vara en helt vanlig och normalduglig kommissarie på ekobrott med ett lagom omfattande ansvar, lagom stort arbetsrum och lagom lydiga medarbetare?

    Han hade den gången det begav sig lika lite som nu kommit på något svar, men eftersom han alltså mot bättre vetande hade prioriterat högre lön, mer guld på axlarna och större arbetsrum högre upp i polishuset, satt han nu således i ett konferensrum i säkerhetsavdelningen på justitiedepartementet och kände sig avgjort illa till mods. I ett fåfängt försök att i någon mån lugna nerverna hade han valt att i rask takt gå till fots den dryga tjugo minuterna långa vägen från polishuset på Kungsholmen till Herkulesgatan där departementet numera var beläget. Han kände eftersvettningen kittla i hårbotten.

    Med en känsla av lätt svindel lät han blicken glida runt bordet. Vid kortändan presiderade statssekreterare Espen Borg från justitiedepartementet, närmare bestämt dess polisenhet och därmed en av inrikesministerns närmaste medarbetare. Längs ena långsidan av bordet satt i tur och ordning regionpolismästare Katarina Stenberg, biträdande polisdirektör Peter Bohman från Nationella operativa avdelningen och Oscarsson själv. Mitt emot dem på andra sidan bordet befann sig biträdande chefen för Säpo, Caroline Grönwall tillsammans med två av sina medarbetare, närmare bestämt gruppchefer från Säkerhetsunderrättelseavdelningen respektive Inhämtningsavdelningen, men namnen hade han redan glömt.

    Samtliga närvarande var civilklädda precis som Oscarsson själv.

    För en gångs skull rätt klädd, tänkte han. Han hade tvekat en stund mellan uniform och civil klädsel men i sista stund alltså fattat rätt beslut. Varför känns det här som en förhandling mellan två stridande parter? funderade han vidare medan han betraktade Säpofolket på andra sidan bordet. Kanske för att det är precis vad det är, tänkte han dystert.

    Efter att samtliga presenterat sig med namn, titel och befattning blev det tyst en stund runt bordet medan statssekreterare Borg öppnade sin mapp och drog fram några papper som han prasslade betydelsefullt med.

    Oscarsson, som kände sig som en bondkatt bland hermeliner, roade sig med att fundera över vem av herrarna från Säpo som var hemligast. Inhämtningsavdelningen på Säpo arbetade visserligen till stora delar på uppdrag av Säkerhetsunderrättelseavdelningen, men hade också som en självständig uppgift att bedriva operativ stöd­verksamhet avseende mängd­dataanalys och hemliga tvångsmedel som det så vackert hette. 

    Ytterst hemligt utan tvivel, och synnerligen betydelsefullt för rikets säkerhet, tänkte Oscarsson. I det praktiska arbetet förmodligen i formell mening i strid med en eller annan av grundlagarna dessutom.

    Kommen så långt i sina funderingar blev han avbruten av statssekreteraren som knackade i bordet med sin penna och tog till orda.

    ”Jaha. Hrm, jag får alltså tacka er allihop för att ni har kunnat komma med så kort varsel.” Han strök sig över sin borstiga grå mustasch och vände på ett papper.

    Som om någon av oss hade något val, tänkte Oscarsson.

    ”Under det här mötet kommer vi att avhandla sekretessbelagd information”, fortsatte Borg och trummade med fingrarna på sin mapp. ”Så jag vill inte att det förs några minnesanteckningar. Det som kommer att diskuteras idag, det stannar i det här rummet.” Han lät blicken vila på var och en som i tur och ordning nickade allvarsamt. ”Och i era hjärnor förstås.” Han log ett snett leende.

    I detsamma öppnades dörren och en för Oscarsson okänd man klev in. Han gick fram till Borg, lutade sig ned och talade några sekunder med viskande stämma. Han lämnade sedan ett hopvikt papper till statssekreteraren innan han rätade på sig, log vänligt mot de församlade och lämnade rummet lika plötsligt som han kommit.

    ”Jaha.” Borg harklade sig, vecklade upp pappret, studerade det noga med en betydelsefull rynka mellan ögonbrynen och vek sedan ihop det igen och förpassade det till sin mapp. ”Det där var kommendörkapten Adam Adrup från Must, alltså Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten.” Han sänkte rösten och lutade sig fram över bordsskivan med konspiratorisk min. ”Närmare bestämt Kontoret för särskild inhämtning.”

    Han lutade sig bakåt, strök sig över det snaggade håret och såg belåten ut.

    KSI, tänkte Oscarsson. Sveriges hemligaste organisation. Hamilton i verkligheten.

    Borg fortsatte. ”Och som ni kanske vet är den verkliga identiteten hos KSI:s personal sekretessbelagd och kan inte avslöjas ens i det här rummet. Så även om titeln vad jag förstår är korrekt, så är naturligtvis Adam Adrup ett av hans täcknamn.”

    Och de andra är förstås Bengt Bedrup och Caesar Cedrup, tänkte Oscarsson och bet ihop om munterheten som hotade att bryta igenom.

    ”Nåväl”, sa Borg. ”Adrup kan tyvärr inte närvara eftersom han är kallad till ett motsvarande möte som inom kort inleds på försvarsdepartementet strax här intill. På ministernivå. Med högsta cheferna för såväl Noa och Säpo som Must och KSI.” Han lär blicken svepa över de församlade, men Oscarsson kunde inte gå att lägga märke till hur den flackade till när den liksom hoppade över Peter Bohman från Noa. ”Chefen för Noas underrättelseavdelning, polismästare Lena… Hrm…” Han lyfte på ett papper och vände på ett annat, rynkade pannan och verkade ge upp. ”Ja, hon skulle egentligen också varit här, men hon avdelades i sista stund att istället delta i mötet på försvarsdepartementet.” Han trummade med fingrarna på sina papper, lade pannan i betydelsefulla veck och tittade i taket, någonstans ovanför huvudet på Peter Bohman.

    Är det typiskt, eller? tänkte Oscarsson. Men vad är det som pågår? Kom till saken någon gång.

    ”Ja, hur som helst”, sa Borg och pekade av oklar anledning med båda pekfingrarna mot taket innan han förde samman dem och lät dem vila mot hakspetsen. ”Båda dom här möten avhandlar ju samma ärende, men på grund av sakens känsliga natur och på grund av den höga säkerhetsklassningen som ärendet åsatts, så har statsministern i samråd med försvars- och justitieministrarna alltså beslutat att inledningsvis dela upp den här dragningen.” Han gjorde en paus och lät blicken glida över de närvarande. ”Ni som har blivit kallade hit idag är nämligen, var och en på sitt sätt, nyckelpersoner i den polisiära delen av operationen. Som i sinom tid kommer att samordnas med den militära delen, men tills vidare ska ni alltså betrakta er som en arbetsgrupp som bildats i syfte att i möjligaste mån effektivisera och rationalisera just den polisiära insatsen.” Han lutade sig bakåt med belåten min. ”I intimt samarbete.”

    Milde tid, tänkte Oscarsson och sneglade mot kollegorna från Säpo. Det här kommer aldrig att gå väl.

    ”Som ni säkert vet”, fortsatte Borg och såg bister ut. ”Så har den samlade politiska bedömningen av nationens säkerhetsläge äntligen landat i samma slutsats som såväl den militära som den polisiära underrättelsetjänsten för länge sedan dragit. Nämligen att hotbilden mot vår nation är allvarligare än på mycket länge. Det pågår ju till exempel regelbundna cyberattacker mot centrala delar av vår infrastruktur. Oroväckande ofta initierat och utfört direkt av främmande makt.”

    Han tystnade och vände sig mot biträdande säpochefen Caroline Grönwall som tog till orda.

    ”Ja, precis. Och regeringen har ju nyligen gett i uppdrag till bland andra Säpo och Försvarsmakten, i synnerhet FRA, att i samarbete med MSB, att ta fram underlag för att snarast möjligt inrätta ett nationellt cybersäkerhetscentrum.” Hon tystnade och sneglade på Borg som nickade omärkligt. ”Äntligen, kan jag väl säga, för naturligtvis har det arbetet redan pågått ett bra tag utan något formellt politiskt förankrat uppdrag.” Hon harklade sig. ”Ja, det är ju ofta så att verkligheten inte låter sig vänta på formalia, utan...”

    ”Just så”, avbröt Borg och harklade sig. ”Emellertid och hur som helst, arbetet pågår alltså och således nog sagt om detta. Vi behöver i alla händelser all den kompetens som står att uppbringa. Läget är allvarligt på riktigt.” Han gjorde en konstpaus och lät åter blicken i tur och ordning vila på samtliga runt bordet. ”Så pass allvarligt att det måste hållas utanför offentlighetens ljus så länge det går. Helst till dess att vi besitter den fulla förmågan att försvara oss. Vilket vi för närvarande dessvärre inte gör. Till yttermera visso är även det rent militära hotet högst påtagligt och givet den påtagligt ökade spänningen mellan Ryssland och NATO så anser oroväckande många seriösa bedömare att såväl ett snabbt och överraskande ryskt anfall och annektering av Gotland som en riktad, användning av ryska taktiska kärnvapen mot svenskt territorium dessvärre är högst realistiska scenarier. Sannolikt omedelbart efter en massiv cyberattack på vitala infrastrukturer.” Han trummade en invecklad rytm på bordsskivan, granskade sedan sina fingrar med kritisk min innan han fortsatte. ”Bland annat därav, behovet av ett cybersäkerhetscentrum.”

    Det blev tyst i rummet.

    ”Och den polisiära aspekten på detta är...?” sa polismästare Stenberg och hissade upp ögonbrynen i pannan.

    ”Att vi alla måste samarbeta”, sa Bohman lugnt. ”Eller hur?”

    ”Just så”, sa Borg och vände sig av någon anledning mot Oscarsson.

    Oscarsson nickade och ansträngde sig för att se ut som om han dagligen hanterade frågor rörande rikets säkerhet.

    Borg fortsatte. ”Och vi har kallat dig för att helt kort briefa dig om din roll i det hela.”

    Min roll? tänkte Oscarsson, som började bli obehagligt medveten om vartåt det började luta. ”Jag förstår”, sa han lugnt.

    ”Utmärkt”, sa Borg, drog bistert ned mungiporna och kisade på honom över sina smala läsglasögon. ”Då vill jag att du nu för det första, i så korta ordalag som möjligt eftersom schemat är späckat men utan att utelämna några väsentliga detaljer, för alla här närvarande ger en redogörelse för dom händelser som i vintras och våras ledde till att ett av dom hittills allvarligaste cyberhoten mot den civiliserade världen kunde avslöjas och för det andra vad som hittills gjorts vad gäller det uppdrag som kommissarie Rehn och inspektör Hammar blivit tilldelade, nämligen att via en viss Vita Freimanis möjliggöra identifikation och fysisk lokalisation av den hacker med…” Han sköt upp glasögonen från nästippen och granskade ett papper som han drog fram ur sin mapp. ”Jo, just så: med täcknamn Prizrak, som låg bakom att just det specifika hotet avvärjdes.”

    ”Ja, för det är nödvändigt att han hämtas in så att vi...” sa Grönwall, men Bohman avbröt henne och tog över.

    ”Vi kan kanske lämna detaljerna därhän så länge, men...” Han spände blicken i Oscarsson. ”För det tredje vill vi att du redogör för den planering från din sida som ligger bakom det faktum att såväl Rehn som Hammar i detta nu är på väg till Karibien av alla platser.”

    Espen Borg lät höra ett ljud som kunde betyda vad som helst.

    ”Ja, för vi utgår ju naturligtvis från att dom arbetar med ett konkret spår”, sa Grönwall och stirrade på Oscarsson.

    ”Vilket vi i så fall borde ha informerats om”, sa gruppchefen på Säpos Säkerhetsunderrättelseavdelning och lade armarna i kors över bröstet.

    ”För att inte säga, involverats i”, sa hans kollega från Inhämtningsavdelningen och såg bistrare ut än någonsin.

    ”Exakt”, sa Bohman.

    Helvete också, tänkte Oscarsson.

​

​