Den sistfödde

©Webb Chiles (2007)

Nästan tvåhundra år efter sin död blev utilitarismens fader Jeremy Bentham oväntat historiens mest inflytelserike filosof.

Fast det var ingen som noterade detta faktum just när det skedde, vilket råkade vara någon gång mellan klockan tio och elva på förmiddagen den elfte november år 2009. James Ong lämnade aldrig någon mer exakt tidsangivelse än så för den uppenbarelse han drabbades av, men det var antagligen runt halv elva. Det skedde nämligen ungefär halvvägs genom professor LeClercs föreläsning under den obligatoriska introduktionskursen i filosofi vid Massachusetts Institute of Technology.

Ämnet var utilitarismen och Benthams nyckelfras: största möjliga lycka till största möjliga antal. James Ongs uppenbarelse bestod av den plötsliga insikten att människan inte har någon självklar rätt till sin priviligierade ställning. Följaktligen måste alla överväganden och beslut med någon sorts moralisk bärighet göras, inte med utgångspunkt för vad som är det bästa möjliga just för människan, utan vad som är till störst gagn för största möjliga antal individer alldeles oavsett livsform. Och just i det ögonblicket insåg James Ong plötsligt detta och därmed blev Bentham i förlängningen den filosof som faktiskt avslutade hela historien.

Professor LeClerc malde oförtrutet på om sin favoritteori som gick ut på att vi inte alls tillhörde homo sapiens – den visa människan – utan snarare homo insipiens: den okunniga eller kanske snarare den ovetande människan.

Men James Ong lyssnade bara med ett halvt öra och när föreläsningen var slut lämnade han salen och byggnaden som i en dimma. Han kunde varken tänka eller se riktigt klart förrän han en stund senare satt på bänk nere vid floden och betraktade två män som i varsin roddbåt gled över den stilla, grågröna vattenytan i vad som förmodligen var deras sista roddtur för säsongen.

James kände sig egendomligt uppspelt och utmattad på samma gång. Och när han sansat sig och väl definierat problemet var lösningen helt självklar. Det enda som återstod var frågan om hur man skulle gå till väga.

Tretton år senare hade han svaret.

Under mellantiden hade han hunnit doktorera i virologi och sedan fått anställning på ett stort läkemedelsföretag. Inte långt därefter anslöt han sig till Allas Vänner, en fredlig djurrättsorganisation.

James var något av en enstöring och var egentligen inte särskilt förtjust i föreningsliv, men han behövde ekonomiska medel för att kunna genomföra sin plan. Efter en period av stillsamt observerande började han därför med största försiktighet inviga några noga utvalda personer i sina planer.

Grundaren av Allas Vänner hette Ali Braddock, lillasyster till Al Braddock som var agent för några av Hollywoods allra största celebriteter. Det hade blivit allt vanligare att de stora stjärnorna donerade större eller mindre andelar av sin astronomiska arvoden till olika behjärtansvärda ändamål, till exempel insatser för djurens rättigheter och miljöskyddsarbete. Tack vare detta hade Allas Vänner på kort tid skrapat ihop ett kapital på flera miljoner, en stor del av vilket under diskreta former överfördes till James Ongs forskning.

James sa snart upp sig från läkemedelsföretaget och i samma veva flyttade han ihop med Ali. Han hyrde in sig i några lokaler i ett campus där man sysslade med forskning inom bioteknik och började bygga upp sin organisation tillsammans med några begåvade personer han lärt känna under grundutbildningen.

När projektet efter många år stod klart var det inte med en plötslig känsla av eureka. Zeroviruset hade framställts i sin slutliga form tre år tidigare. Själva slutstadiet och projektets fullbordan utgjordes helt enkelt av en bildskärm där en dator presenterade siffror som angav vindriktningar. Men James insåg att stunden äntligen var kommen; det enda som nu återstod var att sätta det hela i verket; planen de hade talat om och slitit för under tio års tid.

Han sparade ned alla data till hårddisken i en mapp märkt Distribution. Sedan sköt han tillbaka stolen, reste sig och gick fram till fönstret. Han brukade alltid vakna tidigt och var oftast före alla andra i labbet; han kände sig som mest produktiv under de där tidiga, ensamma timmarna. Han betraktade hur det första gryningsljuset träffade de röda tegelväggarna en bit bort och visste att när de väl hade satt igång skulle det bara ta några få år innan processen skulle vara irreversibel och i det ögonblicket kände han en svag känsla av tvivel.

Men det gick fort över.

Distributionen sköttes metodiskt och effektivt. Hela arbetet kändes märkvärdigt avlägset från det slutliga målet och hade man kunnat iaktta det hela utifrån eller ovanifrån hade det inte sett märkvärdigare ut än en grupp forskare, sysselsatta med ännu ett experiment.

Zeroviruset hade skräddarsytts för att vara långlivat, motståndskraftigt, höggradigt smittsamt och överförbart såväl via vatten som luft.

Det levererades från labbet i små enheter, maskerade på olika sätt, till en mängd länder på alla kontinenter utom Antarktis. Där fanns ingen bofast befolkning och de som var stationerade där skulle i alla händelser exponeras för viruset när de återvände till civilisationen.

Bara den innersta hårda kärnan av individer på labbet kände till alla detaljer i planen och dess slutliga mål. De var elva till antalet och de följande två åren ägnade de åt att flyga från land till land och sprida viruset i atmosfären och i vattentäkter på noga uträknade platser.

Med regelbundna intervall gjordes mätningar och någon gång under det tredje året kunde man fastställa att en tillräcklig grad av mättnad hade uppnåtts.

Man gjorde inga uttalanden. Ingen proklamation utfärdades. Inget manifest publicerades. Virusets enda syfte skulle snart nog bli uppenbart för alla. James Ong ville inte att världen skulle veta något innan det var för sent. Han intalade sig att det ingenting alls hade att göra med hans ego. Det var helt enkelt bara det enda rätta att göra. Största möjliga nytta för största möjliga antal, inget märkvärdigare än så. Det rådde ju ingen tvekan om att en av jordens arter hade satt hela systemet ur spel. Mänskligheten hade mer än fyrdubblat sitt antal bara under det senaste århundradet. Den hade utvidgats som en alltmer spridd cancer som var i färd med att förstöra hela planeten, inte bara för sig själv utan även för alla andra. Tillståndet hade stadigt förvärrats, inte minst i takt med att Indiens, Kinas och Brasiliens ekonomier växte alltmedan västvärldens ledare inte ägnade sig åt stort annat än symboliska gester och meningslösa uttalanden.

Fas två – eliminering eller kontamination av världens alla spermabanker – tog ytterligare ett år i anspråk. Stora forskningscentra och privata företag i branschen hade redan infiltrerats och nyckelpersoner i organisationerna hade övertalats att arbeta för saken. Ingen av dem hade fått kännedom om fas ett och de arbetade utifrån sinsemellan olika förutsättningar; vissa av dem var motståndare till vad de såg som onaturligt skapande av liv medan andra helt enkelt ville minska födelsetalen i världen.

De riktigt stora spermabankerna tog man itu med sist.

De små, utspridda enheterna var man tvungen att hantera var för sig och på olika sätt för att ingen skulle kunna urskilja något mönster och börjat förstärka säkerheten. Man arbetade med elavbrott, saboterade generatorer som rasade när de som bäst behövdes, termostater som slutade fungera och en och annan brand.

Alla oförutsägbara variabler i det här stadiet var en ständig källa till oro för James Ong och hans innersta cirkel. De oroade sig inte för bli spårade och avslöjade. Inte för egen del. De oroade sig enbart för att projektet skulle misslyckas.

När till sist samtliga de mindre bankerna hade eliminerats slog man till mot de riktigt stora och gjorde det i stort sett simultant över hela världen, vilket naturligtvis ledde till stor uppståndelse.

Men, som världen snart skulle bli varse, då var det redan för sent.

Absolut säkerhet var naturligtvis omöjligt att uppnå. Men Zeroviruset var redan allestädes närvarande, svårt att spåra och synnerligen effektivt. För varje dag, vecka och månad som gick ökade sannolikheten för att ingen, oavsett hur ensam och isolerad, hade undgått smittan. Och för varje mänsklig individ av manligt kön innebar exponering för viruset permanent sterilitet.

En kväll i en bar tvärs över gatan från kontoret svalde Dwight Fredericks, regional försäljningschef för NC4X Systems, sin tredje martini och bestämde sig för att det var dags att åka hem till sin hustru. Förstärkta av ösregnet mot vindrutan gjorde spritdimmorna i hans hjärna att han lyckades ta miste och köra upp på motorvägen via avfarten och upptäckte för sent att han körde mot trafiken. Två bilister lyckades med nöd och näppe undvika att kollidera med honom innan han i hög fart frontalkrockade med den tredje, vars förare råkade vara James Ong. Båda männen avled omedelbart. De blev trettioåtta år gamla och de hade levt tillräckligt länge för att uppleva hur världens födelsetal hade fallit till noll.

Det finns ingen ekvation som gör det möjligt att exakt räkna ut graden av smärta och lidande.

Den inre cirkeln i Allas Vänner visste att deras agerande skulle orsaka smärta för alla dem som aldrig skulle kunna skaffa barn, men det lidandet skulle begränsas till inte mer än två generationer: de som ännu var barn själva och de som fortfarande var i den ålder då man brukar skaffa sitt första barn. De som var äldre än så skulle bara behöva sakna barnbarn och kanske den trygga känslan av släktens fortlevnad.

Ingen i den inre cirkeln hade egna barn.

De visste naturligtvis att även de skulle drabbas till sist, om inte förr så när befolkningen åldrades utan en yngre generation till hands för nödvändig assistans och service. Det skulle å andra sidan i någon mån balanseras av att befolkningen i sin helhet snabbt skulle minska, vilket skulle medföra allt mindre belastning på infrastrukturen. Så tänkte de.

De drevs alla av starka principer och övertygelsen om att deras strävan var att att öka balans och välmående. De intalade sig att deras handlande inte skulle innebära något fysiskt lidande. Att det skulle medföra psykologisk smärta för några generationer av homo sapiens var ett billigt pris och en nödvändig konsekvens att att man lyckades rädda planeten, resonerade de. Det skulle leda till en betydligt förbättrad livskvalitet för alla andra arter på jorden.

Och som James Ong alltid brukat trösta dem med: allt kommer att vara över om hundra år.

Effekten av Zeroviruset märktes i stort sett inte alls under det första av dessa hundra år. Graviditeter som redan påbörjats, fortlöpte och ledde till helt normala förlossningar. Genom att virusspridningen skedde gradvis fortsatte kvinnor att bli gravida ytterligare ett tag. Det var bara en del par som undrade över varför de hade så förtvivlat svårt att få barn.

Men efter det året började de första tecknen att visa sig på allvar. Mödravårdscentralerna funderade över varför de hade fler och fler luckor i mottagningsschemat. Förlossningsavdelningarna hade också börjat få ovanligt gott om platser. Försäljningen av spädbarnsartiklar, allt ifrån kläder och babysängar till blöjor och barnmat minskade snabbt. Stabsmöten hölls i företagens ledningsgrupper och sonderande kontakter togs med både samarbetspartners och konkurrenter. Obstetriker och gynekologer emailade varandra. Internet flödade över av diskussionsämnen. Graviditet, ofruktsamhet, fertilitet och liknande ord fanns snart överst i alla sökmotorer på nätet. Det dröjde inte länge innan nyheten var ute över världen i klartext: mänsklighetens födelsetal befann sig i fritt fall och ingen visste varför.

Alla försök att jämföra paniken som följde med tidigare utbrott av masshysteri misslyckades. Något liknande hade ju aldrig inträffat tidigare och naturligtvis skulle det inte heller ske i framtiden.

Aktiemarknaderna kollapsade. Folksamlingar fyllde gatorna över hela världen med krav på de styrande att göra något, oklart vad. Själva tanken på att mänskligheten stod inför utrotning var alltför oerhörd för att kunna ta till sig.

Syndabockar och alla upptänkliga orsaker lanserades. Guds straffdom över människans ondska var, jämte attack av utomjordingar, de vanligast förekommande. Men masshysteri är alldeles för ansträngande att uthärda i längden och någon sorts normalitet infann sig efter en tid.

Det hade varit vackert att uppleva hur hotet om utrotning hade fått alla att enas och hjälpas åt, men det skedde naturligtvis inte. Trots tappra försök från FN begränsade sig insatserna från de flesta av världens ledare till åtgärder inom de egna gränserna vilket dock inte hindrade forskare från att beredvilligt dela med sig av sina egna rön till kollegor över hela världen.

Regeringar över hela världen anslog stora summor i forskningsanslag för att identifiera orsaken till de sjunkande födelsetalen och att finna en bot. Dessutom inrättades snabbt och effektivt myndigheter och organisationer för att möta konsekvenserna av den stadigt sjunkande folkmängden.

Man lyckades snabbt isolera Zeroviruset och snart kunde man slå fast att det var orsaken till katastrofen. Att det i likhet med många andra virus visade sig ha förmåga att mutera snabbare än man kunde hantera det och skapa vaccin, saknade i sammanhanget betydelse. Varenda manlig individ oavsett ålder på jorden var permanent steril och det existerade inga barn yngre än fyra år.

Forskningen koncentrerades därefter till alltmer radikala försök med bland annat kloning. De mest bisarra varelser skapades men lyckligtvis överlevde ingen. Doktor Knut Klausen vid Köpenhamns universitet var den som kom närmast, men pojken han skapat visade sig också vara steril, trots att han inte smittats av Zeroviruset.

James Ong hade haft fel när han förutspådde att det hela skulle vara över om hundra år. I själva verkat tog det inte ens halva den tiden. År 2075, när den yngsta individen på planeten var strax över femtio år gammal, hade världens samlade befolkning reducerats med en bra bit över åttio procent och beräknades inte uppgå till mer än 1,3 miljarder. Lustigt nog var detta i det närmaste exakt samma antal som 1832, året då Jeremy Betham avled.

Några år tidigare hade en anonym medlem av James Ongs inre cirkel, inför sin egen död, publicerat ett dokument som i detalj redogjorde för vad som hade skett och varför. Det tillfredsställde den allmänna nyfikenheten, men ledde inte till något mer. Det otänkbara hade inte bara blivit tänkbart utan till slut accepterats som något oundvikligt. Vågen av mänskligt liv som rullat över planeten drog sig tillbaka, lika stilla som tidvattnet. Till allmän förvåning inträffade ingen apokalyptisk katastrof. Jorden fortsatte sin bana runt solen och universum fortsatte sin stadiga expansion som om inget hade hänt.

Med några få dramatiska undantag betedde sig folk bättre än man kunnat förmoda. Trots att hela industrier och yrkesgrupper successivt försvann så stretade de flesta på med sina liv som vanligt.

Den motvilliga insikten om att forskningen hade misslyckats sjönk efterhand in och följdes av en period av rationellt handlande. Resurser förstatligades och man lade upp stora, centrala lager av livsmedel medan det fortfarande fanns lantbrukare unga nog att orka bruka jorden. Man automatiserade energianläggningar för att de skulle kunna fortsätta att fungera utan mänskligt bidrag alltmedan folkmängden obönhörligt och stadigt minskade.

Man började, åtminstone i vissa kretsar, att omvärdera olika etiska och moraliska ställningstaganden. Den allmänna inställningen till dödshjälp och självmord förändrades efterhand som det blev allt tydligare för folk att man faktiskt var den sista generationen människor på jorden, utan några yngre att få hjälp av på sin allt ensammare ålderdom.

I kväll öppnade jag min sista flaska Laphroaig. Framtiden ter sig allt dystrare. Som Felicia brukade säga: ”Framtiden, den är ett bara ett stort skämt, gubben min.” Hon dog för tio år sedan. På den tiden fungerade det fortfarande med begravningar och hon fick vila på Calvarys kyrkogård. Jag kan se den från fönstren som vetter åt söder och väster.

Jag är nittiotvå och är ensam kvar i det som en gång var ett välordnat seniorboende.

Jag bor i den södra halvan av tredje våningen i ett fyravåningshus med utsikt över Lake Michigan. Genom de stora fönstren och glasdörrarna till balkongen strömmar ljuset in och jag tycker om att flytta mig från rum till rum i takt med att solljuset rör sig. Men på kvällarna sitter jag helst i mitt vardagsrum och tittar ut över sjön medan skymningen faller.

Jag är den enda som är kvar i den här delen av Evanston. Kanske i hela staden. Jag har i alla händelser inte sett någon på länge. Det har blivit så väldigt tyst och stilla. Innan mitt knä blev för besvärligt brukade jag cykla ned till Chicago då och då. Det är möjligt att det fortfarande finns människor kvar där, men vem vet? Häromkvällen när jag stod på takterassen såg jag i alla fall inte ett enda ljus där nere.

De sista teknikerna måste gjort ett bra jobb när de automatiserade elverken. Både de och åtminstone delar av internet fungerade tills för bara några år sedan. Problemet är att när något går sönder nuförtiden, finns det inte längre någon kvar som kan reparera det. Det är precis som med människor.

Jag har en vindsnurra och solpaneler på taket som förser mig med el tillräckligt för mina behov. I alla fall för det mesta. Medan hissen fortfarande fungerade och jag hade bensin till motorsågen lyckades jag fylla resten av mitt våningsplan med ved.

De flesta som bodde här flyttade till ställen med varmare klimat.

Felicia och jag gjorde också det. Vi körde till Kalifornien och slog oss ned där ett tag, men insåg snart att vi saknade årstiderna, till och med vintern, så vi flyttade tillbaka. Jag saknar våra stunder tillsammans när vi satt framför brasan och såg snön falla därute över sjön.

Jag saknar henne.

Jag har aldrig varit någon överdrivet social person. Jag vet faktiskt inte om vi skulle ha valt att skaffa barn även om vi hade kunnat. Precis som de flesta i min ålder, lever jag i det förflutna och jag vet faktiskt inte om min ålderdom är så mycket annorlunda än vad den varit om mänskligheten hade haft en framtid. Jag är i alla fall lyckligt lottad; hälsan har hittills stått mig bi.

Jag läser. Jag lyssnar på musik. Jag skriver – det spelar ingen roll att ingen någonsin kommer att läsa det jag skrivit. I en annan tid hade jag kanske varit författare, möjligen till och med akademiker. Jag tillhörde den sista årskullen som fullföljde gymnasiet, men sedan fanns ingen högre utbildning kvar längre. Jag tar små promenader i parken utmed sjön. Mina knän värker och jag har svårt för trappor och jag har börjat bli en smula andfådd. Jag borde förstås flytta ned till entréplanet, men jag tycker om att bo här uppe, med trädkronorna utanför fönstren.

Under en kort period var människor närmast besatta av att bygga tidskapslar, antagligen av samma skäl som när man förr reste monument över de stupade i stora krig och fältslag. Men entusiasmen mattades ganska snart när kloka människor påpekade att den moderna människan bara funnits i ungefär tvåhundratusen år, att våra förfäder uppstod för flera miljoner år sedan och att vi sett till utrota alla dem som utvecklats och levt däremellan. Det kommer i alla händelser att dröja mycket länge innan några varelser liknande oss själva, fast förhoppningsvis bättre och klokare, uppstår på jorden igen.

Jag tvivlar starkt på att någon fortfarande sysslar med att systematiskt samla in information, men man talade redan för många år sedan om att jorden visade tecken på att återhämta sig. Fiskar i haven. Fåglar i skyn. Regnskogar. Jag har själv noterat att det sitter betydligt fler fåglar i träden utanför mitt hus nuförtiden än bara för några år sedan. För att inte tala om ekorrar.

Men visst är det underligt att alltsammans hände så snabbt. Under en enda livstid.

Mitt minne är