​

​

​

Det perfekta ögonblicket…

​

​

​

Det sägs att varje professionell fotograf i sitt arkiv på tiotusentals bilder, har några som hen är riktigt, riktigt nöjd med. De är inte så många som man skulle kunna tro, men några finns det som hen med glädje och stolthet gärna visar upp. Bland dessa finns den där bilden. Den där enda bilden. Den bästa av dem alla. Bilden som togs då allt stämde. Hen minns exakt när den togs, hur det kändes och hen kan återuppleva känslan varje gång hen ser den.

 

Så tror jag att det är med segling. Av många fina och lyckliga stunder man upplevt till sjöss har en enda stund liksom etsat sig fast i minnet. Man minns den så länge man lever. Fast det kanske inte ens hände något speciellt.

 

Jag minns min stund. Det var den sommaren jag just hade fyllt tretton. Jag var ensam ute i en GKSS-eka någonstans mellan Orust och Restenäsön, i den där namnlösa sträckan mellan Halsefjorden i söder och Uddevallafjorden i norr. Jag halvlåg på durken, solen värmde och vattnet kluckade mot bordläggningen. Jag kisade upp mot det vita seglet mot den klarblå sommarhimlen. Hade båten i bra balans och med en lätt hand på rorkulten kände jag det där lilla ristandet i skrovet när vinden plötsligt satt perfekt i seglet och gav lite extra fart åt båten.

 

Plötsligt föll liksom alla bitar på plats. Plötslig befann sig universums medelpunkt i min lilla segelbåt. Himlen hade aldrig förr varit klarare blå och aldrig hade ett segel stått vitare mot skyn. Aldrig hade några vågor kluckat vackrare mot ett skrov. 

 

Den stora friden härskade. Ingenting trängde sig på. Hjärnan var tömd på allt utom den lyckliga känslan av att befinna sig just där, just då och just så.

 

Stunden varade bara någon minut, sedan hände något. Vinden vred kanske en aning eller så ändrade båten kurs några grader och så var stunden borta. Fortfarande var det skönt och härligt men förtrollningen var bruten.

 

Jag har efteråt tänkt på den där stunden då och då. Det har gått många, långa år sedan dess. Jag har haft förmånen att få uppleva många lyckliga stunder. Har upplevt händelser och stunder som varit betydligt häftigare på många sätt. Men ändå hände något väldigt speciellt den där gången, i min lilla segelbåt.

 

Just den känslan kanske aldrig mer kommer igen. Men om den kommer, så tror jag den kommer precis lika oväntat som den gången. 

 

Kanske det blir i sommar.

 

I går hämtade jag vår nya genua från segelmakaren.

 

Det blir en vår i år också. Och en sommar. Och mycket segling.

 

Livet är härligt…