​

Döda drömmar

​

​

​

Jag kunde redan på avstånd ana att det var just där han stod. Ett ögonblick övervägde jag att ta en annan väg, men jag fortsatte och försökte se naturlig ut.

    Medan jag närmade mig, böjde han sig ned och föreföll ordna till någonting, sedan rätade han på sig. Jag saktade in och våra blickar möttes. Av någon anledning kändes det alldeles naturligt att stanna.

    Vi betraktade graven. Hon hade varit död i nästan två år. Jag hade så många gånger stått här och förundrats över alla utsmyckningar och tecken på en kärlek större än de flesta någonsin får uppleva. Märkligt nog hade jag aldrig sett någon här. Märkligt med tanke på de alltid färska blommorna och att det ständigt brann ett levande ljus i en glaslykta. Nästan. I går hade det slocknat.

    ”Någon tände ljuset igår”, sa han plötsligt. ”Det hade slocknat och min tändare fungerade inte, men när jag kom tillbaka hade någon annan redan tänt det.” Han vände sig mot mig. ”Kan du tänka dig?”

    Jag undvek hans blick, nickade bara sakta medan jag fingrade på min tändare i fickan.

    ”Så mycket kärlek”, sa jag och försökte hålla rösten stadig.

    ”Så många drömmar.” Hans röst lät som från en annan plats i en annan tid. ”Baby, you’re where dreams go to die.”

    Jag kände igen orden från en sång, men kunde inte placera dem.

    ”Hon ville leva.” Hans röst lät grå.

    Jag nickade åter och såg ut över den ödsliga kyrkogården. Den kalla vinden drev sorgen mellan de gråa gravarna med sina döda drömmar medan några fåglar tanklöst kvittrade.

    ”Nej, ingen vill väl dö.” Jag önskade att jag kunnat tänka ut något mer begåvat att säga.

    Det blev tyst.

    ”Jo”, sa han efter en stund. ”Jo, om jag ska vara ärlig så ville hon det. Till sist.”

    Vi såg på varandra. Jag kunde inte tolka blicken i hans ögon.

    Han drog djupt efter andan. ”Till slut hade vi inget val.”

    Tiden hejdade sig och väntade på fortsättningen.

    Det verkade ha börjat regna nu; jag torkade mig om kinden.

    Ljuset flackade till inne i glaslyktan, kämpade en sekund och slocknade sedan. Utan att tänka drog jag upp tändaren ur fickan och satte mig på huk. Jag öppnade lyktan, tog ut ljuset, hällde ut lite överskott av stearin och tände det efter att ha satt tillbaka det på sin plats.

    Det tog emot en smula i vänster knä när jag skulle räta på mig. Jag kände hans hand om min armbåge.

    ”Tack”, sa jag och stoppade tillbaka tändaren i fickan.

    ”Det är ju jag som ska tacka”, sa han och fångade min blick. ”Så, det var alltså du.”

    Det var mer ett konstaterande än en fråga. Vi stod tysta en stund. Det märktes att något var på väg, så jag väntade.

    ”Nej, inget val alls”, sa han till sist. ”Jag hade ju lovat.”

    Jag lät min tystnad ge honom tid att fortsätta. Han vände sig dröjande mot stenen med hennes namn och drog efter andan några gånger.

    ”Till slut var det så…” Han avbröt sig och tittade uppåt mot trädkronorna där löven glödde i den svala höstsolen. ”Att jag fick se båda sidorna av kärleken.”

    Jag följde hans blick.

    ”Jag dödade henne”, sa han med knappt hörbar röst.

    Ett djuprött löv föll till marken.

    ”Det började med färgerna, förstår du”, sa han. ”Hon var en fantastisk målare. Firade sin sextioårsdag med en helt enastående retrospektiv utställning”. Han drog en djup suck. ”Men en dag, det var bara några veckor senare, fann jag henne gråtande i ateljén. Färgerna hade slutat tala till henne. De hade dött och var alldeles stumma.”

    Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag höll tyst.

    ”Sedan dog språket för henne”, sa han stilla. ”Bara sakta till en början, men sedan började…” Han avbröt sig och svalde hårt.

    Jag tänkte att detta ville jag inte höra, men insåg att det inte fanns något val.

    ”Sedan började hon dö själv. Bit för bit, stund för stund.”

    Jag lyssnade, tänkte på hur färger kan tala. 

    ”När stunderna av liv blev kortare än timmarna av död, fick hon mig att lova.”

    Talande färger och meningar som måste leva. Jag frös.

    ”När livet blev kortare än fem minuter åt gången, skulle det få vara nog. Hon ville ha det så.”

    När drömmarna lagt sig att dö, tänkte jag.

    ”Vi tog farväl när glimtarna av henne blev just så korta.”

    En ensam kråka kraxade bland granarna. Eller om det var en korp.

    ”Tack, det var det sista hon sa.” Han talade snabbare nu. ”Sedan var hon borta, men jag var med henne, ända in i mörkret.”

 

Det är inte alls april som är den grymmaste månaden, tänkte jag på vägen hem och drog in den svala luften i lungorna. Det är oktober. Det finns ännu liv kvar, men ständigt och obönhörligt allt mindre. Och i luften, den där speciella doften som antyder att det snart är slut på något som man ännu inte hunnit sakna, fast man känner att det fattas en. Kanske är det hoppet, möjligen framtiden. Som när man drabbats av insikten om det märkliga faktum att man snart inte alls kommer att finnas till längre.

 

Höstsolen gick i moln medan jag låste upp ytterdörren. Det var mörkt i hallen och i köket. Han satt vid bordet med sluttande axlar och huvudet sänkt. Som en vissnande blomma som sluter sig, tänkte jag. Laptopen stod uppslagen framför honom, men skärmen var mörk.

    Han lyfte långsamt blicken mot mig. ”Jag har kämpat med den här jävla texten i över en timme, men jag får fortfarande inte meningarna att leva!” Han lät ledsen och irriterad. ”Fan, språket börjar svika mig!” Den grå kalufsen stod på ända.

    ”Jag lovar att hjälpa dig”, sa jag och sjönk ned på knä bredvid honom.

    ”Tack”, sa han.

 

Jag gömde huvudet i hans knä medan han sakta strök mig över håret.