Ett ord för mycket

I det svaga gryningsljuset ser jag att fjorden ryker. Det betyder något men jag har glömt vad.

Det är råkallt i köket och jag inser att jag borde ha sovit några timmar till. Om jag hade kunnat.

Jag öppnar ytterdörren, drar djupt efter andan och lyssnar. Inte ett ljud stör ensamheten på min ö – detta stycke av världen vid sidan av verkligheten.

När jag tänt oljelampan, fått liv i spisen och doften av kaffe sprider sig i köket skulle man nästan kunna tro att livet är som det ska vara, om än en smula excentriskt.

Han borde verkligen inte ha sagt så där. Inte efter allt jag gjort och försakat för hans skull. När jag druckit mitt kaffe ska jag tala med honom igen. Jag vet att han kommer att lyssna. Han kommer inte att kunna släppa taget om mig, inte så länge jag tvingar honom att höra på.

När jag inte orkar längre kommer han att lämna mig och försvinna för gott. Själv kommer jag att stanna här. Antagligen för evigt eller hur länge det nu blir. Kanske väljer jag själv, kanske inte. Båten ligger i alla händelser sönderslagen nere i klåvan och där kommer vraket att stanna ända till dess att nästa storm suger åt sig resterna och för dem med sig till havs. Kanske är det där vi båda hamnar till sist. Det är också rätt och riktigt. Jag talade med honom om det så sent som igår. Av jord är du kommen och jord skall du åter varda, sa jag. Han svarade inte. Vilket dravel, sa jag. Människan kommer inte från jorden utan från havet, sa jag. Allt liv kommer från havet, såvida det inte kommer från själva universums minsta atomer vilket du ju brukar hävda, sa jag. Men då talar vi i ett vidare perspektiv förstås. Det beror alldeles på vilket infallsvinkel man har. Eller vilket humör man är på.

Hur som helst är det havet som är början och blir slutet på allt.

Kaffet är urdrucket men jag fryser fortfarande. Jag har inte mycket vare sig ved eller kaffe kvar, men det har ju ingen betydelse längre.

Jag stoppar fötterna i stövlarna och drar jackan över tröjan, öppnar dörren och stiger ut på förstubron. Morgonsolen får martallarnas stammar uppe på Trollåsen att glöda mot den bleka morgonhimlen. Allt är mycket vackert på naturens eget tanklösa sätt och jag bestämmer mig för att gå ned till havet.

Det är isande tyst i luften och frosten skimrar över de mörknande ekplankorna som en gång var vår båt. Man kan inte ens kalla det ett vrak; det ser mest ut som en slarvig hög av gammalt virke. Till och med den fina snidade namnskylten är splittrad. Precis som allt annat som var vårt och som för länge sedan gått i kras. Glädjen, kärleken, hoppet och den långa framtiden som undan för undan skulle bli vår historia. Vart tog alltsammans vägen?

Jag drar efter andan om minnena som envist klamrar sig fast i bröstet och vänder blicken ut mot havet som ligger stilla och andas.

Fjorden ryker och jag har glömt varför.

Jag suckar, vänder tillbaka och går upp mot lidret. Kommer inte längre ihåg hur det kom sig att det hände just där, men så blev det. Dörren står på glänt men det gör inget; det finns inga större djur här på ön. Jag sätter mig på huggkubben; jag orkar inte gå in. Kanske aldrig mer. Behöver inte se honom och framför allt inte slägghammaren som ligger kvar på golvet där jag släppte den. Jag hade trott att intorkat blod så småningom skulle se ut som rost, men det gör det inte.

’Du är bara ett gammalt vrak’, det var det sista han sa. Om man ska vara helt ärlig var väl inte just det så farligt. Inte med tanke på allt annat styggt han sagt under åren, men det blev liksom en elakhet för mycket och jag ångrade mig inte efteråt.

Jag blir plötsligt så oerhört trött. Det får räcka nu. Allt är sagt och alla tankar tänkta. Jag öppnar bensindunken, går fram och häller det mesta innanför dörren, slänger sedan in dunken och till sist tändaren.

Ja, jag är färdig nu. Elden värmer skönt mot ryggen medan jag ser ut över havet och inser att det är hela min tillvaro som gått i kvav och förvandlats till ett vrak.

Fjorden ryker och jag erinrar mig plötsligt vad det betyder.