Glad att vara människa​

​

​

​

700 meter ned i ett berg i Chile satt en gång 33 människor instängda.

Ovanför slet mängder av människor dag och natt.

Världens största borr dånade ned genom berget.

Till ofattbara kostnader.

För att få upp 33 människor. 

Inte för att de var speciella på något särskilt sätt.

Utan bara för att de var människor. Sådana som vi andra.

Och lika mycket värda som kungar och presidenter.

 

Jag är glad över att vara människa.

 

Jag var en gång på en konsert.

En gammal man sjöng sina sånger.

Om kärlek. Om ensamhet. Om sorg och om glädje.

Om att vara människa.

Omkring honom, några av de mest begåvade musiker och sångare jag upplevt.

De gav oss all sin talang, alla sina år av slit, all sin känsla.

Och bakom kulisserna slet ljus- och ljudtekniker för att allt skulle låta 

Precis så som den gamle mannen hade tänkt att det skulle låta, 

Den där gången när han satt och vände och vred på varje ord, varje fras och varje ton.

Bara för att vi skulle kunna sitta där och njuta.

En stund. Och känna oss delaktiga i något stort.

Den gamle mannen såg så lycklig ut när han sjöng de sista orden i en av sina sånger.

”Sincerely, L. Cohen”

 

Då var jag glad över att vara människa bland människor.

 

Jag besökte en gång ett barnhem i Rumänien.

Byggt av svenskar. Döpt till Aurora - ”ljuset från norr”.

Där bodde sexton av världens minsta människor.

Skadade, handikappade, misshandlade barn.

Som hämtats från ett av de stora statliga barnhemmen

I landet som styrdes av galningen Ceauscescu.

Ett av dessa barn - ett av denna världens minsta

Satt i ett knä och kände en varm hand stryka över sin kind.

Vände sina blinda ögon mot värmen från solen.

Log ett lite skevt leende och lyfte sin spastiska hand

Lutade sitt huvud mot ett bröst, kände ett hjärta slå.

Och log igen.

 

Tårarna brände i mina ögon av glädje över att få vara människa.

 

Då glömmer jag knarkkungarna i Mexico.

Då glömmer jag människohandlarna i Baltikum och torskarna i Sverige.

Då glömmer jag härskarna i Nordkorea och Syrien.

Då minns jag lugnet i ögonen hos moder Theresa och hos Martin Luther King

Som visste att de var människor.

 

Jag vill gå ut på gatan. Jag vill omfamna den första jag möter.

Se hen i ögonen och säga

”Var lycklig över att du är människa”

 

Det var inte länge sedan vi satt i våra grottor, skyddade av elden.

Ändå skrämda av ljuden från de vilda djuren där ute i mörkret.

Sedan steg vi ut ur grottorna. Hämtade järnet ur berget och byggde maskiner.

Sedan lärde vi oss att klyva atomer och att resa till månen.

 

Vi lärde oss att utöva de yttersta formerna av grymhet mot varandra.

 

Men också att skapa Mona Lisa, Pietà, Taj Majal och Mozart skrev sitt Requiem

Och då hade vi redan seglat förbi horisonten och ritat kartor över kontinenter.

 

Inte behöver vi strida om vilken gud som är den sanna guden.

Eller om vilka av oss som är mest värda.

Den sanningen finns inom oss.

 

Vi är alla människor.

Och i varje människa finns vi alla.

 

Om vi vill.