​

​

"Död", de första kapitlen

​

​

 

1

 

Kriminalinspektör Sofia Hammar ansågs allmänt vara en mycket besvärlig människa; det hade hon själv för länge sedan insett. Det hade bara blivit värre med tiden, i synnerhet de sista åren.

    För att få sin vilja igenom den här gången hade hon varit tvungen att driva personalen på avdelningen till vansinnets rand och till och med vaktmästaren som körde hennes rullstol var irriterad; det hördes på de korta, arga stegen och det kändes i varje vårdslös sväng runt hörnen i de källarsvala kulvertarna.

    ”Åtminstone någonting som är sig likt i den här röran”, mumlade Sofia bistert för sig själv. ”Men, vad trodde dom egentligen? Att jag skulle ligga platt på rygg, stirra upp i taket och vänta, eller vad då?”

    ”Och tänk om den där Fredrik Rehn inte ens känner igen dig?” sa den unge mannen bakom rullstolen. ”Det är jätte, jättevanligt att man har minnesförlust efter hjärtstillestånd. Och i sådana fall spelar det ingen roll att ni har jobbat ihop hur länge som helst.”

    Sofia, som inte kunde komma på något tillräckligt giftigt att svara, satt tyst.

    ”Ja och du, du blev ju skjuten i huvudet till och med”, sa han och stannade vid en rad med hissdörrar i rostfritt stål. Sofia hörde hur han drog upp dragkedjan i den blåa, noppriga fleecetröjan han hade utanpå sjukhuskläderna. ”Det har faktiskt bara gått några dagar sedan dom väckte dig.” Han tryckte på knappen. ”Folk som legat i koma så länge som du har gjort brukar man hålla i stillhet en vecka efter att de har vaknat.” Han hummade instämmande åt sig själv. ”Minst en vecka, alltså”, lade han till och trummade med fingrarna på handtagen till rullstolen.

    Hissdörrarna öppnades med ett skrapande ljud, hon rullades in och fann sig öga mot öga med sin spegelbild medan hon hörde hur dörrarna gled igen bakom henne. Hon slöt ögonen för att slippa se eländet.

    ”Jaha, se där!” Han lät triumferande. ”Du kan ju knappt hålla dig vaken! Det var ju precis vad dom sa på avdelningen.”

    ”Snälla, kan du inte bara vara tyst?” Sofia öppnade ögonen och blängde på honom i spegeln. ”Nej, tyst!” sa hon när han öppnade munnen. ”Om jag är trött, så är det mest på grund av ditt pladder. Och så får jag ont i huvudet av det. Så håll bara klaffen nu, är du snäll.”

    Han stängde munnen och såg förorättad ut. Sedan stannade hissen och dörrarna gled upp.

    Sofia kände till sin besvikelse tröttheten komma krypande medan hon rullades fram mot de frostade glasdörrarna till avdelningen. Hur mycket hon än såg fram mot att äntligen få träffa Fredrik Rehn igen, kände hon hur ögonlocken höll på att falla ihop.

    Och plötsligt, som vanligt utan föregående varning, högg huvudvärken till som en kniv rakt i pannbenet.

    Nej! tänkte hon. Inte nu igen. Men hallucinationerna, lika obevekliga som alltid, förvandlade hennes rullstol till en smal och rank båt, korridoren till en flod och glasdörrarna löstes upp och försvann.

    Hon bet ihop om skriket när båten kantrade och sjönk i det iskalla vattnet.

​

​

​

2

​

Att vara på flykt utan att riktigt veta från vem är en otäck känsla; ett krypande, frätande obehag som ständigt gnager en. Har man slagit ihjäl banditer och stulit deras pengar är man ett jagat villebråd, såpass har jag fattat. Och när man inte säkert vet vem som är på jakt så går det ju inte att lita på någon.

    Jag tittar mig omkring från mitt hörn i den lilla restaurangen, men ingen verkar ta någon särskild notis om mig. Jag skyndar mig att äta upp och betala och glider sedan diskret ut genom dörren. Jag drar ihop jackan i halsen, står stilla en stund och ser hur vinden jagar den torra nysnön framför sig över de blankslitna gatstenarna. Det är inte särskilt kallt, men jag fryser ändå; mina stövlar är alldeles för tunna och jag har inga vantar.

    En mörk bil svänger in till trottoarkanten en bit bort, stannar och släcker lamporna, men ingen kliver ur. Åt andra hållet försvinner en gestalt in genom en port, men kommer genast ut igen och fortsätter gå. Någon ropar något och ett fönster dras igen med ett skrammel. Alltsammans förmodligen helt normalt eller kanske hur misstänkt som helst. Hur ska man kunna veta?

    ”Undrar om jag håller på att bli tokig på allvar?” mumlar jag, stoppar händerna i fickorna och går med bestämda steg tillbaka mot mitt hotell. Innan jag svänger runt sista gathörnet stannar jag och vänder mig om, men ingen verkar förfölja mig.

    Bara mina egna onda aningar.

 

Ljudet från mina klackar mot golvet ekar i den tomma receptionen. Jag stannar vid hissen, men bestämmer mig för att ta trapporna istället. Inte en rörelse och inte ett ljud på hela vägen uppför de två våningarna. Det är ju inte så att det brukar vimla av folk i trappor och korridorer på det här lilla hotellet, men det är någonting med tystnaden just den här kvällen som gör mig illa till mods.

    Jag visste det, tänker jag i samma sekund som jag öppnar dörren till mitt rum, går in och känner den främmande doften i näsan.

    All min försiktighet har varit till ingen nytta; de har alltså redan spårat upp mig.

    Naturligtvis borde jag vända och gå ut, slå igen dörren och springa för livet, men kanske är det vissheten om att det antagligen inte skulle tjäna någonting till som gjorde att jag står kvar.

    Jag hittar ljusknappen och tänder.

    Mannen som halvligger på min säng blinkar mot ljuset. Bredvid honom på min mjuka, vita kudde ligger en pistol med något som jag förstår är en ljuddämpare.

    Jag ska alltså dö här, på ett billigt hotell i Riga. När allt kommer omkring, ett passande slut för en sådan som jag.

    Mannen på min säng sitter sig upp, svänger ned fötterna på golvet och lägger händerna i kors över bröstet medan han iakttar mig med huvudet lätt på sned. Han ser bra ut på ett lugnt och trevligt sätt. Klara, blå ögon.

    ”God afton, Vita”, säger han artigt. ”Mitt namn är Vilks, Otto Vilks och jag har ett uppdrag.”

    Jag har ingen aning om vad jag ska säga eller göra. Märkligt nog är jag inte ens särskilt rädd. Mest av allt känner jag mig sorgsen.

    Jag har legat lågt alltsedan flykten från Sverige. Jag har verkligen varit försiktig; inte pratat med någon i onödan och inte varit utomhus mer än absolut nödvändigt.

    Ändå tar det alltså inte ens en vecka innan de hittar mig.

    Så meningslöst, tänker jag. Att det skulle sluta så här.

    ”Ja, du förstår naturligtvis att man inte utan vidare kan mörda… Få se nu.” Han räknar på fingrarna. ”Jo, fem personer, varav en dessutom polis.” Han drar på munnen. ”Visserligen korrumperad, men ändå…” Han rynkar ögonbrynen och betraktar mig bistert. ”Och trodde du verkligen att du skulle komma undan med att helt sonika lägga beslag på alla dom här pengarna och sedan bara ta första bästa färja ur landet?”

    Jag tittar på väskorna som han naturligtvis redan har hittat och öppnat.

    ”Nej, du lär ju vara en smart tjej så du förstår naturligtvis vad det rör sig om”, säger mannen som heter Otto Vilks och följer min blick. ”Jag har ett uppdrag, som sagt.”

    Jag nickar och försöker att inte titta på hans pistol.

    ”Men”, säger han och ser mig rakt i ögonen. ”Ditt fall är ju en smula speciellt.” Han tar upp pistolen, granskar den noga, lägger sedan ned den igen och vänder åter blicken mot mig. ”Såpass exceptionellt att jag faktiskt skulle vilja höra din egen berättelse.” Han ler ett mjukt, nästan vackert leende. ”Det har väl att göra med yrkesstolthet, skulle jag tro. Att inte bara blint lyda order utan att känna att uppdraget har någon sorts, hur ska jag säga…” Han rycker på axlarna. ”Berättigande kanske.”

    Han tar pistolen, reser sig och gör en elegant gest mot sängen. ”Var så god och sitt.”

    Han går bort till det lilla skrivbordet, sätter sig på det och låter benen dingla. På något sätt ser han mindre hotfull ut då. Kanske är det meningen. Jag går på skakande ben fram och sätter mig ytterst på sängkanten.

    Han lägger pistolen bredvid sig på bordet. ”Ta dig den tid du behöver”, säger han och låter oroväckande vänlig. ”Jag lyssnar.”

    Jag tittar på hans välputsade bruna skor, hans svarta strumpor och välsittande jeans. Skjortan och den mörka jackan.

    Döden kan se så vardaglig ut.

    Det är märkligt. Fast jag vet att allt är över, tar jag ändå chansen att fördröja det oundvikliga en liten stund. Det är ju så man fungerar: man klamrar sig fast, in i det sista.

    Så jag berättar. Jag berättar allt från början, ändå från den dagen pappa sköt sig ute i köket och mamma blev tokig och försvann. Men också hur han först försökt omvända mig, som han kallade det. Jag berättar om min älskade Elina, om fångenskapen och om alla de sjuka männen. Om våldtäkterna och aborten berättar jag och jag berättar om heroinet. Jag utelämnar ingenting. Jag berättar om min hämnd och min flykt och till sist tar jag sats och avslöjar min stora plan. Det spelar ingen roll; den kommer ju aldrig att bli verklighet nu.

    När jag berättat färdigt sitter han tyst och ser länge på mig med ett ansiktsuttryck som jag inte kan tolka. Till sist ställer han sig upp, drar djupt efter andan, tar upp pistolen och väger den i handen. Jag sluter ögonen och väntar. På något underligt sätt känns det bra att det sista jag får göra är att berätta mitt mörka livs korta historia.

    Och den historien tar slut här; det finns ingenting mer att tillägga.

​

​

​

3

 

Kommissarie Fredrik Rehn hade som vanligt ingen aning om var han befann sig när han vaknade.

    ”Det här är ju som förgjort”, muttrade han. ”Hur fan ska det någonsin kunna bli folk av mig?” Han lugnade sig en aning när han märkte att han ändå ganska snabbt återfick orienteringen. Det räckte med att se handfatet på väggen, med handsprit och tvål i rostfria ställningar på ömse sidor, för att han skulle känna igen sin sjuksal. Han konstaterade att han hade kläder på sig och låg ovanpå en bäddad säng.

    Han slöt ögonen utan att bry sig om att se efter vad klockan var. Tiden gled numera ändå förbi honom utan att göra något större väsen av sig och dygnets uppdelning i dagar och nätter hade praktiskt taget förlorat sin betydelse. Han hade ingen uppfattning om hur länge han hade sovit den här gången och han kunde inte minnas vad som hade hänt senast han varit vaken. Den vanliga frågan malde i huvudet, men han hade fortfarande inte fått något vettigt svar; det enda de hade berättat för honom var att Sofia Hammar till slut vaknat ur sin koma men att hon måste hållas i stillhet.

    Han hade själv fått stränga order att hålla sig lugn och under inga omständigheter stiga ur sängen utan hjälp. Tydligen hade hans hjärta fått för sig att stanna utan föregående varning.

    Egentligen borde jag alltså vara död, tänkte han. Märkligt hur det kan bli.

    Ännu märkligare föreföll det honom att han nu hade en liten elektrisk manick inopererad i kroppen som skulle se till att hans hjärta tickade på och skötte sig i fortsättningen.

    ”Men om inte hjärtat kan stanna, får jag evigt liv då, månntro?” mumlade han och suckade.

    Som ett eko hördes en lika djup suck genom stillheten i rummet. Han höll andan och lyssnade.

    Skulle just vara snyggt om jag blir tokig på allvar och börjar hallucinera till råga på allt, tänkte han, öppnade ögonen och lyfte försiktigt på huvudet.

    Han rynkade pannan; det var något som inte stämde. Någon hade ställt en rullstol borta vid fönstret. Persiennerna var neddragna men trots det dunkla ljuset kunde han ändå se att det satt någon där. 

    ”Hej”, sa rullstolen. ”Äntligen vaken, det var sannerligen på tiden.”

    Han kunde knappt tro sina öron. 

    Herregud, tänkte han. Hon lever faktiskt. Han hoppades att han inte skulle börja gråta. ”Är det verkligen du?” sa han och satte sig mödosamt upp.

    Jävla dum fråga, tänkte han genast. Det snurrade i huvudet. Han var torr i halsen och rösten lät hes, nästan kraxande.

    ”Ja, det är jag. Vad ska man annars svara på den frågan, tänkte du?” Sofia Hammar sträckte ut handen och vred upp persiennerna.”Tror aldrig jag har varit så glad att se dig som nu.” Hon betraktade honom med huvudet lätt på sned. ”Faktiskt.”

    ”Men kan du… får du redan vara uppe?” Det brände i ögonen och det kändes trångt och egendomligt i bröstet.

    ”Japp, efter mycket tjat. Måste ju se till att du sköter dig. Har suttit här en stund och lyssnat på dig.” Hon lät inte riktigt som vanligt på rösten, men han anade ändå den där speciella, lite kärva värmen som han alltid tyckt så mycket om. ”Du snarkade”, tillade hon vänligt.

    Han lutade sig tillbaka mot kuddarna och ingen av dem sa någonting på en stund.

    ”Du har haft hjärtstillestånd”, sa Sofia Hammar till sist.

    ”Jag vet. Jag rasade ihop men tydligen fick dom igång mig.” Med nöd och näppe, tänkte han. ”Du dog inte, du heller”, sa han försiktigt.

    ”Nej, men jag minns ingenting.” Hon suckade. ”Blev ju skjuten i huvudet, så egentligen är det minst lika konstigt att inte jag dog. Det är ju annars det vanliga när man får en kula i skallen.” Hon trevade med fingrarna på högra sidan av hjässan där ett bågformat operationsärr syntes genom det gråsprängda håret som höll på att växa ut igen. ”Vidrigare huvudvärk har jag i alla fall aldrig haft.”

    ”Kan tänka mig det, men du hade tur, trots allt. Vi ringde efter ambulans direkt.”

    ”Vi?” Hon stirrade på honom. ”Jag minns ingenting och ingen säger ett smack. Inte ens vem det var som sköt mig har jag fått veta.” Hon drog efter andan. ”Men… var du alltså där när det hände?”

    ”Ja, eller nej… Snarare var det så att…” Nej, det får vi ta lite senare, tänkte han. ”Hördu, jag ska berätta alltihop sedan”, sa han. ”Du fick i alla fall fick ligga nedsövd i flera veckor efter operationen.”

    ”Jag vet.” Hon lät dämpad. ”Man drömmer då.”

    ”Gör man? Jag undrade över det medans jag satt hos dig. Vad drömde du om?”

    ”Minns inte”, sa hon kort. ”Bara att det var hemskt. Vad säger du förresten? Satt du hos mig?”

    ”Jaa… Men… men jag var inte där när dom väckte dig”, sa han försiktigt.

    ”Nej, det var du faktiskt inte.” Hon lät allvarsam. ”Varför inte då?”

    Kan man ju fråga sig, tänkte han. ”Jag vågade inte”, sa han och insåg att han inte riktigt kände igen sig själv.

    ”Vågade inte?”

    ”Nej.”

    ”Okej…” Hon såg fundersam ut. ”Vad var du rädd för? Skulle hända, menar jag?”

    ”Ja… att det inte skulle gå bra.” Han harklade sig. ”Att du… kanske inte skulle vakna.” Han snörvlade. ”Eller att du…” Han avbröt sig och snörvlade igen. Fan, tänkte han.

    ”Jaha, men var var du någonstans då? Satt hemma och ugglade, eller?”

    Han lyfte huvudet så mycket han kunde och mötte hennes blick. ”Nej, det gjorde jag verkligen inte.”

    ”Nähä. Utan?”

    ”Jag… Jag ville ändå på något sätt… Äsch, vad fan.” Han tog sats. ”Jag åkte helt enkelt ner till det där stället vid vattnet. Du vet, dit jag lovade att vi skulle åka tillsammans någon gång.” Han kände sig generad. ”Och först tittade jag till graven som Vita hade…”

    ”Graven?” Hon hissade upp ögonbrynen och stirrade undrande på honom. ”Vita?”

    ”Ja, Vita som du…”

    ”Som jag, vad då?” Hon höll kvar hans blick.

    Jävla historia, det här, tänkte han. ”Det är en lång historia”, sa han och lade ned huvudet på kudden igen. Det blev tyst en stund. ”Jag funderar på…” Han vred på huvudet åt hennes håll. ”Hur mycket kommer du egentligen ihåg av den där sista tiden och hur…?”

    ”Kommer ju inte ihåg nästan någonting från den där tiden. Sa ju det.” Hon kisade mot honom. ”Men… jag minns att vi hade börjat utreda ett ovanligt snaskigt dubbelmord i en kvart på Söder. Du kan väl utgå från det, tänker jag. Och berätta för fasen äntligen vem det var som ville ha ihjäl mig. Fick ni tag i den jäveln, förresten?”

    ”Han är död. Ska berätta allt sedan. Men, du minns alltså ingenting från hela den utredningen?”

    Tusan också, tänkte han. Det här blir komplicerat.

    Hon skakade på huvudet. ”Nej, i alla fall inget som jag får något sammanhang i.” Hon rynkade pannan. ”Jo, det var något med en…” Hon tystnade plötsligt.

    ”Med en…?”

    Hon flackade till med blicken, men förblev tyst. ”Nej…” sa hon till sist. ”Jag minns faktiskt inte.”

    Satan också, tänkte Fredrik Rehn när han till sist lyckats fånga hennes blick.

    Det hade varit något i hennes röst, men framför allt i sättet hon såg på honom som han alltför väl kände igen från alla de timmar han tillbringat i förhörsrum under årens lopp.

    Rösten och blicken hos någon som anstränger sig för att dölja något.

​

​

​

4

​

Pistolen klickar till och sekunderna släpar sig fram, men inget mer händer. Inget skott. Jag kniper ihop ögonen så hårt jag kan och håller andan. Det är inte förrän jag till sist släpper ut luften och öppnar ögonen som jag inser att jag faktiskt fortfarande lever.

    Han har ställt sig upp och håller på att skruva av ljuddämparen. Han stoppar den i jackfickan och sticker sedan ned pistolen innanför byxlinningen i ryggen.

    Han nickar mot väskorna med alla pengarna som jag visserligen stulit, men som jag ändå anser mig ha förtjänat.

    ”Så här kan du ju inte ha det”, säger han. ”Ge mig, låt se… tre, fyra dagar, men ligg lågt under tiden. Rör dig inte utomhus i onödan men byt hotell så fort du kan.”

    Han drar upp ett kort ur fickan och räcker mig det. Det är knappt märkbart, men jag ser att hans hand darrar en aning.

    ”Den här restaurangen ligger inte långt härifrån”, säger han. ”Vi ska inte träffas i onödan, men om precis fyra dagar har jag lämnat ett kuvert till dig i baren med instruktioner. Hämta det och gör exakt som jag skrivit där.”

    Jag stirrar på honom. Men han nickar bara lugnt, böjer sig ned och plockar upp ett par tjocka buntar med eurosedlar. Han lägger dem på min säng, stänger sedan väskorna och lyfter upp dem.

    ”Jag måste ta dom här med mig. Du förstår säkert varför?”

    Jag vet inte vad jag ska svara, så jag lyckas på något besynnerligt sätt skaka på huvudet och nicka samtidigt. Han ler ett snett leende, vänder sig om och går mot dörren.

    ”Tänk, att det hände till sist”, säger han mycket tyst, som till sig själv och stannar med handen på dörrhandtaget. Sedan nickar han eftertänksamt, öppnar dörren och lämnar rummet.

 

Jag sitter stilla på sängkanten tills hjärtat slår som vanligt igen. Reser mig sedan på darrande ben, stoppar pengarna i jackfickorna och lämnar rummet för att gå ut och leta efter ett nytt hotell.

    Gatan utanför porten är öde och folktom. Jag kör ned händerna i fickorna, kramar sedelbuntarna och börjar gå åt vänster, vidare in i den gamla stadskärnan. Efter bara ett par kvarter hör jag det: ett svagt kvidande inifrån en mörk gränd.

    Jag kommer väl aldrig att förstå vad det är som får mig att stanna och gå tillbaka. Men kanske blir man mer benägen räcka ut en hjälpande hand till någon i nöd om man själv mot alla odds just fått en chans att leva vidare ännu ett tag.

    Så medan jag tar de första försiktiga stegen in i den mörklagda gränden känner jag mig fullständigt övertygad om att jag kommer att ångra mig resten av mitt sannolikt korta liv om jag inte gör det.

    En gestalt halvligger på marken bredvid en soptunna med ryggen mot väggen.

    ”Vad har hänt?” säger jag försiktigt. ”Kan jag hjälpa dig på något sätt?”

    ”Nej, gå”, säger en svag röst och hostar till. ”Bara gå.”

    Men jag stannar; vissa saker måste man bara göra.

    Jag tar några steg till, böjer mig ned och ser att det är en ung man som sitter där. Han har blod i pannan från ett sår i huvudet. I det svaga ljuset som letar sig in i den smala gränden ser jag hur han kisar hjälplöst mot mig och sedan famlar med händerna på marken omkring sig, som om han söker efter något.

    Jag hjälper honom att hitta hans glasögon, får honom på fötter och tillsammans går vi tillbaka till mitt hotell. När han tvättat av sitt blodiga ansikte ber han att få låna min mobil. Med några knapptryckningar raderar han allt innehåll på sin dator och mobiltelefon som han blev rånad på. Det är då jag förstår att den här killen inte är av det vanliga slaget.

    Han vill inte säga något om vem han är eller vad som egentligen har hänt, men eftersom jag anar att han har en historia som jag vill höra, så bestämmer jag mig för att dela min egen med honom.

    Så för andra gången samma kväll berättar jag alltihop. Han ligger på min säng med en fuktad handduk över pannan medan jag sitter bredvid honom. 

    Ungefär halvvägs i min berättelse reser han sig upp och när jag är färdig sitter han tyst en lång stund och bara ser på mig.

    ”Du… du ska förändra världen”, säger han plötsligt och stirrar på mig genom sina runda glasögon. Ena glaset är spräckt, vilket får honom att hålla huvudet i en underlig vinkel; han ser nästan förryckt ut.

    ”Det du har gått igenom och det du har gjort”, säger han och släpper mig inte med blicken. ”Det måste leda någonstans. Allt det där du gjorde i Stockholm, det var bara början på något mycket större.”

    ”Var det?”

    Han svarar inte genast, utan håller fram händerna och tittar på dem en lång stund. Vänder på dem, böjer och sträcker på fingrarna, som om han funderar över vad han ska ha dem till. Sedan trycker han fingrarna mot pannan medan han masserar sina kindknotor med tummarna.

    ”Ja”, säger han sedan och nickar. ”Och innerst inne tror jag nog att du vet det.”

 

Det är inte förrän efter att jag checkat ut från hotellet, följt med honom genom de tomma gatorna i vinternatten till hans lilla lägenhet och hört hans berättelse som jag inser att jag gjort rätt som följt min instinkt, eller vad man nu ska kalla det.

    Prizrak, som han valt att kalla sig, började sin bana som hacker med att ställa till djävulskap för ryssarna. En självklar och patriotisk handling för en lettisk medborgare, som han uttrycker det. Men det var inte förrän han sånär ställt till med ett globalt kärnvapenkrig, genom att hacka ryssarnas strategiska militäröverkommando, som han insåg att det han egentligen ville var att göra världen till en bättre plats.

    Prizrak tror inte ett ögonblick på att Otto kommer att hjälpa oss. De där pengarna är borta för gott, försäkrar han. Men mina sedelbuntar kommer i alla fall mer än väl räcka till en dator och en mobiltelefon.

    ”Och det är allt man behöver för att börja skapa pengar”, säger Prizrak. ”Och så mitt huvud förstås”, fortsätter han och knackar sig försiktigt i pannan. ”Det gäller bara att veta hur. Jag kan berätta om du orkar lyssna.”

    Jag nickar. Han står en lång stund med tekannan i handen och betraktar mig allvarsamt. Sedan häller han upp varsin mugg åt oss som vi tar med oss bort till hans slitna soffa. Han makar undan några mystiska saker som ser ut som delar till datorer och vi sätter oss.

    Prizrak blåser på sitt te och ser forskande på mig över kanten av muggen.

    Sedan drar han ett djupt andetag och börjar berätta och jag inser efter bara några meningar att det här är på riktigt.

    Att vi två tillsammans faktiskt har en chans att förverkliga min stora plan.

​

​