"Liv", de första kapitlen

​

​

 

1

​

”Hrm, varför tror du inte att det var en intern uppgörelse? Och var fan är nu mjölken?”

    ”Söligt och snaskigt. För mycket kvarlämnat. Slut”, sa Sofia Hammar.

    ”Vad då, slut?” Fredrik Rehn tittade bistert på henne.

    ”Slut som i urdrucken, eller som i uthälld för att den var sur, eller som i att ingen brytt sig om att köpa ny. Slut, helt enkelt.” Kriminalinspektör Sofia Hammar lyfte blicken från fotografierna från brottsplatsen som de brett ut mellan sig och betraktade sin chef. Det var inte bara den ansenliga kroppshyddan som gav kriminalkommissarie Fredrik Rehn den respektingivande framtoning som kunde få såväl kollegor som misstänkta gärningsmän att stamma och trassla till det för sig. Han var visserligen nästan två meter lång och hans midjemått var några centimeter mer än vad som kunde anses alldeles hälsosamt, men det var blicken i de isblå ögonen under de fortfarande mörka ögonbrynen som kunde få vem som helst att tvivla på sig själv.

    Han var långhårig, gråskäggig och han körde sin gamla motorcykel året runt, så ofta väglaget tillät. Till råga på allt var han inbiten kommunist. Visserligen var han inte längre organiserad partikamrat med Sven Wollter, men han gjorde ingen hemlighet av var han stod.

    ”Vem fan tar sista mjölken utan att se till att skaffa ny?” Han tog en klunk av sitt svarta kaffe, rev sig i det rufsiga, gråsprängda håret och grimaserade illa.

    Sofia hade under deras många år tillsammans lärt sig att se genom den barska ytan. ”Du själv antagligen”, sa hon. ”Det är väl ingen annan här som häller mjölk i kaffet.” Hon fortsatte lugnt. ”Och så här brukar det inte riktigt se ut när buset gör upp inbördes, eller hur?” Hon flyttade om några foton och pekade på dem. ”Söligt och slarvigt. Blod överallt. Knivskurna i halsen. Fotavtryck på golvet. En massa knark kvar. Knappast likt någon intern uppgörelse vi sett, eller hur?”

    Rehn nickade, lyfte sin kaffemugg, tittade ned i den och satte den genast ifrån sig med en ilsken smäll. ”Du har rätt”, sa han och nickade eftertänksamt. ”Men inte präglat av raseri heller. Bara ett enda snitt, inte en massa, besinningslösa hugg. Men effektivt. Som om någon ville ha det ordentligt gjort, så att säga.” Han lutade sig tillbaka. ”Men jag håller med dig, förbannat söligt är det ju och dessutom är det alldeles för mycket av varulagret kvar.”

    De tittade en stund tillsammans på bilderna.

    ”Man undrar hur någon lyckas med att hugga en kniv i halsen på dom här hårda busarna. Bör ju varit någon dom kände, eller hur?” Sofia pekade på en av bilderna. ”Den där unge mannen kan ju förstås ha varit medvetslös, med tanke på hur han ser ut i skrevet. Mosad och svullen. Kan ju ha slocknat direkt av smärtan.”

    Rehn nickade igen. ”Men den andre då? Han är ju hel och fin, förutom att han är söndertrasad till slamsor under hakan. Hur fan lyckas man med det?”

    ”Knivskuren i sömnen kanske”, sa Sofia. ”Påtänd och nedsläckt, skulle jag tro. Får väl se vad Kurmann har att säga efter obduktionen. Skulle inte förvåna mig alls om man kan utvinna en massa intressanta kemikalier ur liket.” Hon hostade och tittade ned i sin tomma mugg. ”Jag behöver mer kaffe”, sa hon och reste sig. ”Vill du ha?”

    ”Nej, fan. Inte utan mjölk.”

    Sofia sträckte sig över bordet och tog Rehns kaffemugg. ”Ska se vad jag kan göra”, sa hon vänligt och gick.

 

Rehn såg efter henne. Hon haltade en smula; hon borde förmodligen gå ned några kilo, men det var han själv knappast rätt person att ha synpunkter på.

    Han lutade sig tillbaka i stolen, nöjd med detta bevis på självinsikt, och tänkte på hur mycket han uppskattade Sofia Hammar. Men han önskade fortfarande att han bättre kunde förstå vad som fick henne att orka, år efter år utan att förtröttas. Hon hade konsekvent och energiskt värjt sig mot alla förslag om vidareutbildningar och befordran till kommissarie eller högre och gjort alldeles klart att hon inte något som helst intresse av att syssla med annat än det hon gjorde: utredningar och polisarbete nära människor. Han förstod henne; hon var en av de bästa utredare han mött. Hennes sätt att närma sig människor, hennes känsla för det outsagda och hennes förmåga att få folk att bryta igenom murarna de rest omkring sig hade alltid imponerat på honom. Hon hade under årens lopp fått ta hand om några av distriktets värsta våldsbrott och lyckats lösa dem, antingen genom att få de till synes mest förhärdade att erkänna eller lyckats ge vettskrämda människor mod att vittna. Till stor del säkert beroende på hennes lugn och den värme och ärlighet som lyste genom den kärva ytan.

    Han drog ett djupt andetag och famlade efter kaffemuggen innan han erinrade sig att Sofia tagit den med sig.

    Han funderade över hur hon faktiskt mådde. Bara några månader tidigare, på en av sommarens vackraste dagar, hade de tillsammans suttit på begravningen. Hennes livskamrat sedan över tjugo år hade drabbats av cancer och lämnat Sofia efter en obarmhärtigt kort sjukdomstid. Han var den ende av kollegorna som visste vad som hade hänt; det var bara Sofia och han själv som varit närvarande vid begravningen. Bara de två, en kvinnlig präst och en grå kista.

    Det gick inte att föreställa sig hur ensamt det måste kännas att mista någon efter så lång tid. Fredrik Rehn hade ingen aning; han hade alltid varit ensam. De hade pratat om det, eller rättare sagt, Sofia hade pratat. Själv hade han lyssnat. Tyckte aldrig att han hade gjort någon större nytta, men kanske ändå. Hon hade nog inte många andra att tala med. Inte lätt att veta något om det heller. Sofia var inte den sorten som pratade om andra. Bara om sin far hade hon talat. Det hade varit smärtsamt att höra. Men han hade lyssnat i alla fall. Kanske var det ändå så, att det var de där stunderna som hade varit den största hjälpen för henne. Även en polis som passerat fyrtio och med en smula kantig attityd, kan behöva prata ibland. Och ha någon som lyssnar. Så hade han tänkt den där perioden och han hade gjort sitt bästa. Inte visste han om han hade gjort rätt, men han hoppades det.

    Han slöt ögonen. För nästan tjugo år sedan hade hon stått i hans dörr och kisat mot vårsolen som just då lyst in genom hans fönster. Ung och ivrig. Snabb i tanken, men redan då med ett lugn och en klokhet som gjort starkt intryck på honom.

    Han sköt med en suck undan tankarna och återgick till fotografierna från brottsplatsen. Redan när de befunnit sig där under gårdagen hade de noterat att det föreföll ha legat något i blodpölen vid det ena offret. Antagligen kläder. Det fanns i alla händelser ett avtryck i blodet efter en sko. Med stor sannolikhet förelåg det ett samband med det faktum att det andra offret saknade såväl byxor som skor.

    Man hade dessutom funnit spår av blod i handfatet på toaletten. Resultatet av analysen var inte klar, men Fredrik Rehn var redan övertygad om att det skulle visa sig komma från offren. Någon hade alltså tvättat av sig och sedan bytt kläder. Det fanns också spår av nakna fötter på golvet. Tämligen smala, storlek fyrtio ungefär, och avgjort inte tillhöriga något av de båda offren.

    Sofia Hammar kom tillbaka och ställde en kaffemugg framför honom. Rehn tittade förvånat i den.

    ”Gick en trappa upp och snodde lite av polismästarens kaffe och hela hennes mjölkpaket”, sa Sofia med ett brett leende och satte sig. ”Hon var nog naken”, fortsatte hon, åter allvarlig medan hon granskade bilderna på bordet och blåste i sin kaffemugg. Hennes vanliga, gamla slitna blåa med Too-ticki på.

    Under en kort sekund av obehag försökte kommissarie Rehn låta bli att föreställa sig polismästaren naken.

    ”För att?” Han smuttade med välbehag på kaffet. ”Tack, det var gott.”

    ”Snodd mjölk smakar alltid bättre”, sa Sofia. ”Säg inte att brott aldrig lönar sig.”

    Hon log och rynkade näsroten på det där speciella sättet som han tyckte så mycket om att se. Sedan drog hon i stället ihop ögonbrynen medan hon åter betraktade bilderna. Hon strök tankfullt undan några strån av det halvlånga, mörka och aningen gråsprängda håret ur ögonen.

    ”Jag tror nämligen”, sa hon. ”Att mördarens kläder låg på golvet när buse nummer ett, alltså herr Wolff, alias Vargen blev knivskuren. Det ser ju ut som om kläder och skor plockats bort ur blodet.”

    Hon lyfte blicken mot Rehn som nickade och väntade på fortsättningen.

    ”Och jag tror alltså att vi har med en kvinna att göra”, sa Sofia eftertänksamt. ”Mycket troligare att någon som är naken tillsammans med dom här fina herrarna är en tjej. Litet skonummer kan ju tyda på det också. Och att hon lyckades överhuvudtaget. Busarna var inte på sin vakt på samma sätt kanske.” Hon tog en klunk av kaffet. ”Jag visste det; dom har godare kaffe uppe hos polismästaren.” Hon nickade för sig själv. ”Tjejer är kraftigt underskattade.”

    ”Du säger det?” sa Rehn. ”Och sedan snodde hon alltså den andre fulingens byxor och skor, menar du?”

    ”Precis. Fridman var ju rätt spinkig, typisk pundare. Kallades Pricken om jag inte minns fel. Dessutom ganska små fötter, inte mer än fyrtio, fyrtioett. Skorna hans skulle kunna passa en någorlunda stor kvinna.”

    ”Så vad du säger är att vi letar efter en tjej, antagligen knarkare eller langare som blivit förbannad eller snedtänt och som nu traskar omkring i busens skor och kläder?”

    ”Typ.”

    ”Man vad fan var hon naken för då?”

    ”Sex.” Sofia såg på honom med huvudet på sned. ”Antingen betalning för knark eller lite mysigt kompisknull. Möjligen en helt vanlig våldtäkt.”

    ”Möjligen?”

    ”Skojade bara.” Sofia Hammar såg inte alls ut som om hon skojade. ”Sannolikt våldtäkt. Rent av troligt. Inte minst med tanke på tänderna.”

    ”Utslagna.” Rehn nickade. ”Utslagna och utspottade.” Han drog efter andan, lutade sig tillbaka i stolen och räknade på fingrarna medan han fortsatte: ”Så dom här fina herrarna drabbades alltså av en misshandlad, våldtagen och antagligen påtänd tjej. Storvuxen, naken, förbannad och knivbeväpnad.”

    ”Fy fan”, sa Sofia Hammar med eftertryck och reste sig. ”Sticker över till Kurmann nu. Vi får väl be våra motorburna kollegor att hålla utkik efter en tandlös tjej med fula kläder. Förmodligen med en rejäl kniv i fickan.”

    Kommissarie Fredrik Rehn tittade efter henne när hon gick. Hon haltade faktiskt mer än vanligt.

    Jodå, brott lönar sig, tänkte han sedan medan han tog en klunk av kaffet. Det var verkligen gott.

​

​

​

2

 

”Mitt namn betyder liv”, viskar jag till kvällshimlen. ”Men jag förtjänar det inte längre.” Jag sluter ögonen hårt men minnesbilderna tränger sig ändå på och skuggorna från träden sträcker sig mot mig. ”Jag tänker inte använda det mer”, säger jag, tyst som ett andetag. ”Aldrig mer.”

    När jag inte orkar blunda längre öppnar jag försiktigt ögonen. Inget har hänt.

    ”Inte så konstigt”, mumlar jag. ”Allt har redan hänt.” Men redan när jag uttalar orden vet jag att det inte är sant. En av fördelarna med att prata för sig själv; lögner är lätta att avslöja.

    Det är som vanligt bara jag själv som lyssnar. Det blir lätt så, har jag för länge sedan insett, att sitter man instängd i samma rum dag ut och dag in och väntar på att bli våldtagen om och om igen, finns det inte så många andra att tala till. Och ingen som hör på. I varje fall ingen som lyssnar. En del av dem försökte låtsas, men det enda de brydde sig om var ju sig själva.

    Jag kör händerna i jackfickorna och kramar den tjocka sedelbunten som jag plockat med mig från Vargens gömställe. 

    ”Den är min”, säger jag. ”Den har jag slitit ihop till, sålt min själ för.”

    Annars har jag inte mycket kvar. Men två saker till har jag som är mina, tryggt nedstoppade i innerfickan. Mitt pass som jag hittade i deras gömställe och min slitna anteckningsbok. Den där jag mödosamt skrivit ned alla svenska ord och meningar jag snappat upp. En del av alla de där männen hade haft ett underligt behov av att prata och låta vänliga. Deras ord har jag sparat på fast de ingenting alls betydde då. Bara tomma fraser som de obegripligt nog kanske trodde skulle kunna fylla de bottenlösa hålen i deras själar. Där deras mänsklighet kanske hade funnits en gång, men som var borta för alltid. Men jag hade insett att deras ord skulle kunna komma till nytta någon gång längre fram. Jag mådde illa varje gång jag mötte deras fjäskande, klibbiga glädje när jag väl inövat svarade dem falskt och vänligt. Underligt hur de kunnat undgå att känna hur mycket jag i själva verket hatade dem. Eller snarare, föraktade dem.

    Men de där orden och meningarna var det enda av någon sorts nytta jag hade kvar från hela den där förfärliga tiden.

    ”Man måste ha ett språk som människorna omkring en förstår”, säger jag till granarna som står tysta och trevar efter mig med sina skuggor.

    Jag svingar Säckens hjälm några varv och låter den singla ut bland de täta granarna vars skuggor stillsamt flyter ut över vägen. Ingen kommer att hitta den där, i varje fall inte på länge. Jag känner på den lilla påsen i fickan, den enda jag tog, men drar snabbt upp handen igen. Vill inte röra den där skiten mer. Aldrig någonsin. Jag är fruktansvärt rädd; jag vet hur det kommer att bli. Men jag har bestämt mig, det är nu det ska ske. Måste bara hitta någonstans där jag kan vara under tiden.

    Det kryper en lång, fläckig snigel på vägen. Jag sätter mig på huk och stirrar på den.

    ”Vet du ens om att du lever?” Snigeln viftade på sina horn som till svar. Jag skakar på huvudet. ”Försök inte. Du har alldeles säkert ingen aning om att du ska dö och då vet ju knappast att du lever, eller hur?”

    Jag reser mig och lyfter foten för att mosa den, men hejdar mig, böjer mig i stället ned och plockar upp den. Den vill tydligen inte alls att man rör vid den utan förvandlas ögonblickligen till en hård, rund klump. 

    ”Till och med sniglar är smartare än jag”, viskar jag och känner mig bitter. Jag reser mig och slänger ut den i gräset på andra sidan diket.

    ”Nog med död”, säger jag högt. ”Bättre du får göra dina snigelsaker där i lugn och ro i stället för att krypa omkring här och bli överkörd.”

    Jag torkar av slemmet på jackan, men det sitter kvar på fingrarna i alla fall. Klibbar sig fast, precis som bilderna i mitt inre som jag aldrig skulle lyckas bli av med.

    Jag rättar till ryggsäcken och går vidare. Ryggsäcken som jag tagit med mig från Säcken och packat med lite mat och ett par andra saker som jag kanske skulle få användning för. Han kommer ju i alla fall aldrig behöva dem mer. Det knastrar i gruset under mina fötter och ljuset som silar ned genom granarna blir allt svagare. Snart kommer det att vara mörkt och då kommer alla skuggor äntligen att vara borta, men jag är ändå rädd. För natten och för det som väntar.

    Jag hoppar ned i diket och kryper ihop när jag hör en bil närma sig. Jag väntar, men det kommer ingen bil. Det är så många ljud jag inte längre känner igen. Som om det hänt något med världen medan jag var någon annanstans. Sitter kvar en stund, hopkrupen bakom en buske. De sista skuggorna står stilla runt mig och tittar på.

    Jag plockar upp påsen ur fickan. Håller upp den och betraktar innehållet. Så oskyldigt vitt. Hjärtat bankar när jag öppnar den och jag är svettig i handflatan. Jag håller den länge helt stilla. Sedan vänder jag på den och låter innehållet glida ur. Ser hur det löser upp sig som en tunn, vit rök som försvinner ned i mossan. Det pirrar i till magen och vidare nedåt men det svider iskallt i bröstet. Jag känner hur de främmande, skitiga kläderna rör vid min hud. Det är som om den håller på att vakna. Den är min nu, min kropp och min hud. Bara min. Säcken var den absolut siste. Det känns bra att tänka så. Ensamt, men bra.

    Mina händer vandrar in under Prickens skitiga jacka. Varm hud. Min hud och min värme. Hjärtat bultar hårt men i min egen kropp, som jag bestämmer över själv. Som jag gör vad jag vill med. Bara för att jag själv har lust och ingen annan.

    Sedan vandrar jag vidare.

 

Innan det blir så mörkt att jag inte kan fortsätta hittar jag en liten väg som ser vänlig och inbjudande ut där den letar sig in bland träden och efter en krök, inbäddad i kanten av skogen ligger den, som om den väntat på mig – en tyst och snäll liten stuga. Jag behöver bara krossa en ruta på baksidan för att kunna öppna fönstret och krypa in i mitt gömställe där jag kan vara under det värsta stadiet som jag vet väntar.

 

Det var på kvällen efter min avtändning – jag fattar knappt hur jag överlevt – som han hade kommit. Nu sitter han alldeles stilla på köksbordet och ser på mig med sina gula ögon. Den största katt jag någonsin sett. Han hade suttit utanför dörren, krafsat och velat komma in. Han är helt kolsvart, så jag har döpt honom till Tumsa. Svårt namn att försöka säga när man inte har några framtänder. Men det passar bra. Han är svart som det svartaste mörker som finns. Jag tror i alla fall det är en hane. Han är stor. Katterna i Riga var mindre, i alla fall de som bodde på gårdarna bakom husen. Fick väl för lite mat. Inte vet jag vad en katt i skogen i Sverige äter. Antagligen möss.

 

    ”Tumtha”, säger jag till honom. ”Det betyder mörker på lettiska, förstår du. Mitt eget gamla språk.” Det är svårt att prata med läppar som är torra och spruckna. Dessutom känns tungan flera nummer för stor och utan framtänder är det ännu svårare. ”Är du hungrig?” viskar jag.

    Tumsa slickar sig om nosen.

    Jag nickar, öppnar ryggsäcken och plockar fram en konservburk med korv och en öl. Svenska katter tycker tydligen om korv, men öl vill han inte ha så han får vatten i en skål. Kall korv och varm öl är rätt äckligt om man känner efter så jag försöker att inte göra det. Det går ganska bra. Magen försöker spy igen, men jag tvingar den att låta bli, sedan säger den tack för maten och gör bara lite ont.

 

    När vi har ätit och druckit är det nästan helt mörkt. Jag kan knappt se Tumsa, bara konturerna och hans ögon som blänker i det svaga ljuset från månskenet som letar sig genom träden och in i vår lilla värld, som genom en spricka i mörkret. Det finns sprickor i allting. Det är så ljuset tränger in. Jag minns att morfar ofta sa så. Han brukade kisa upp mot himlen när han sa det, samtidigt som han gnolade på en melodi. Alltid samma. Sedan brukade han spotta på marken och muttra något om ryssarna. Jag undrade alltid varför, men det blev aldrig så att jag frågat honom om det. Kanske för att hans ansikte såg annorlunda ut på något sätt de där gångerna. Hårdare på något sätt.

    Vi sitter kvar medan natten kryper fram till huset, lägger sig över det och det blir kolsvart. Men jag är inte rädd för mörkret. Inte för det här mörkret och inte med Tumsa som sitter hos mig. Jag sträcker ut handen och rör vid honom. Han är mjuk och varm. Känner hur han trycker sitt huvud mot mig. Hans sträva tunga slickar mig och jag börjar gråta. Kanske är det för att det får mig att minnas mormors och morfars gamla katt som jag klappade så ofta. På den tiden då somrarna var långa och minnet kortare än framtiden.

    Jag sluter ögonen och minns när jag var liten, hur mamma brukade släcka alla lampor i köket. När hon höll mig hårt i famnen, som om hon velat suga i sig all min ledsenhet, in i sig själv. När jag andades in mammas vanliga doft, men också den där andra doften. Den som luktade rädsla. Hur vi satt tillsammans i det hotfulla mörkret och mamma höll mig tätt intill sig, som om hon ville skydda mig från honom.

    Jag inser att jag aldrig förstod hur hemskt det egentligen var. Inte då. Jag kniper ihop läpparna för att stänga ute minnet av hans vidriga tunga.

    Men jag minns hur lugnt det blev när pappa till sist, ute i köket tidigt en vacker vårmorgon sköt sig i munnen med hagelbössan. Det var på min födelsedag.

 

”Det är inte döden som är farlig, det är livet”, viskar jag tyst till Tumsa.

​

​

​

3

 

Det är bara i kriminalromaner som den ensamma polisen sitter hemma, lyssnar på svår jazz eller opera och löser kniviga fall samtidigt, tänkte Sofia Hammar medan hon låg i sängen och väntade på att somna.

    Det gick inte alls bra trots att hon var dödligt trött. Hon suckade, steg upp och gick ut i köket medan hon svepte morgonrocken om sig. Det hade börjat blåsa. Det var då det började pipa ute vid husknuten, ett entonigt visslande ljud som kom och gick. Konstigt nog var det bara på hennes våning det lät så. Inte nere hos paret Fredriksson och inte uppe hos gamle Mahmood på sjätte våningen. Hon öppnade kylskåpet.

    ”Vad fan gör jag här?” sa hon. ”Egentligen?”

    Eftersom varken osten eller juicen svarade stängde hon igen, gick bort till bänken och hällde upp ett rejält glas vin som hon tog med sig till soffan.

    Nej, hon kände inga kollegor som satt hemma på kvällarna och löste kriminalfall eller tänkte djupa tankar om livet och existensen medan de lyssnade på Thelonious Monk eller Puccini. Själv avskydde hon jazz. Blev stressad av det. Opera kunde vara vackert, men det gick inte att tänka medan man lyssnade.

    ”Fast kanske lika bra det”, sa hon till sig själv. ”Har redan tänkt för mycket i dag.”

    Hon funderade på om hon skulle sätta på en film istället. Kanske Blade Runner. I så fall ”The Final Cut”.

    Nej, tänkte hon sedan. För dyster och för mörk. 

    ”All those moments will be lost in time, like tears in rain”, mumlade hon och tog en klunk vin. ”Som sagt.”

    Bea höll med. Sofia kände hennes närvaro. Hon slöt ögonen och lutade sig bakåt. Lät en klunk vin fylla munhålan. Inte deras favoritvin utan en tämligen trött och sliten Pinot Noir som de fått någon gång men inte brytt sig om att korka upp. När hon öppnade ögonen satt Bea där i soffhörnet på sin vanliga plats, med benen uppdragna under sig och betraktade henne med sitt eget underfundiga leende. Det kändes precis så hjärtskärande som det brukade numera.

    ”Vi hade våra moments, visst hade vi?” sa Sofia, lyfte glaset mot henne och tog en klunk till av vinet.

    Bea nickade och lade huvudet på sned på det där speciella sättet.

    Sofia kände vemodet övergå i den svidande sorgen. Hon kämpade emot, ville behålla känslan, ville fortsätta se Bea sitta där, men smärtan steg upp genom bröstet, gjorde det svårt att andas, borrade sig in i huvudet, rakt in i själen och hon var tvungen att sluta ögonen om svedan.

    När hon öppnade ögonen igen var Bea inte längre där. Sofia suckade, lyfte sitt glas och kände att tårarna brände. Dessutom var hon var täppt i näsan.

    Jävla Pinot Noir, tänkte hon, tömde trotsigt glaset och betraktade fotot av Bea på TV-bänken. Det sista hon hade på henne. Sjuk, men ännu inte märkt av sjukdomen. Inte annat än i ögonen; i den knappt märkbara osäkerheten i blicken som aldrig funnits där tidigare. Sofia skulle aldrig glömma den där stunden. De hade suttit på ett kafé nere vid vattnet tidigt i våras, deras favoritställe. De hade varit på sjukhuset och tillsammans fått beskedet. Redan veckan efter hade Bea blivit inlagd och opererad. Sedan fått behandling med cellgifter. Hon hade kräkts och tappat håret men likafullt hade sjukdomen snabbt och med kall, oberörd effektivitet brutit ned och slutligen en hjärtskärande vacker sommarmorgon besegrat hennes kropp.

    Det visste de ännu inte den där gången. Men Bea måste ha anat att döden letat upp henne och gjort sitt första besök. Sofia hade sett det i hennes ögon redan då och ännu tydligare nu efteråt på bilden; avskedets stilla sorg och uppgivenhet. De hade fotograferat varandra där vid bordet. Bilden av Sofia hade Bea till sist fått med sig, då när tiden hade stannat, allt tagit slut och just det här fotot av Bea hade stått på kistan bredvid en enda liten bukett förgätmigej. Sofia kunde fortfarande inte förstå hur hon alls hade lyckats överleva begravningen.

    Men den gången i våras hade de suttit och hållit varandras händer och glatt sig åt de två unga kvinnorna några bord bort som sysslat med att förälskat smeka varandras ansikten och armar.

    ’Minns du?’ hade Bea sagt. ’Minns du oss? Hur lite vi själva vågade visa på den där tiden.’

    Sofia hade nickat, de hade lutat sina pannor mot varandra och gråtit tillsammans. Över att deras framtid kanske snart skulle vara över och över vännerna som gått förlorade längs vägen. De få verkligt förtrogna de hade haft hade alla drabbats av sjukdomar och olyckor. En av dem hade tagit sitt eget liv. Bea och Sofia hade nästan börjat känna sig osårbara, orörbara. Men det hade tagit slut den där dagen.

    Begravningen hade varit förfärlig. Bara hon och Fredrik Rehn hade varit där. Den ende av kollegerna som fått veta. Han hade stått vid hennes sida när hon till sist bröt samman. Han hade funnits där, men inte trängt sig på. Låtit henne gråta, skrika och prata så mycket eller lite hon ville och behövde. Han hade satt henne bak på sin gamla motorcykel och de hade åkt ut på landet. Hon hade visat honom deras allra hemligaste ställe. De hade suttit på en klippa vid havet, druckit whisky i solnedgången och hon hade stillsamt och tryggt, alltmer berusad fått berätta i sin egen takt. Om sådant hon inte talat med någon annan än Bea om tidigare. Om kärleken. Om blicken i pappas ögon när han fått veta. Om hur det kändes att inse att man förvandlats till något äckligt i sin egen fars ögon, fast man är tjugoett år, lycklig och förälskad.

    Rehn hade blivit en följeslagare; en varm hand och en vägvisare i en värld där hon aldrig befunnit sig förr. En okänd tillvaro där inte kärleken fanns kvar. Där allt var kallt och där människorna föreföll underliga och svåra att förstå sig på.

    Nej, hon hade nog inte klarat sig utan honom den där tiden. Hon hade känt sig som Mumintrollet i Trollvinter. Som vaknat upp i en värld som var densamma men ändå så totalt främmande, obegriplig och besvärlig att hantera. Hon blinkade bort tårarna som hotade att bryta fram och log stillsamt när hon försökte föreställa sig Fredrik Rehn som Too-ticki.

    ”Ta dig samman nu”, sa hon till sig själv, satte ifrån sig det tomma glaset och insåg att hon lika gärna kunde ägna sig åt fallet en stund. Det brukade hjälpa.

 

Det mesta av deras tankegångar hade fallit på plats under loppet av dagen. Blodet på toaletten kom från båda offren, skoavtrycket i blodet och de nakna fotavtrycken på golvet kom från någon med storlek trettionio eller möjligen fyrtio. Offer två, som saknade skor och byxor, Fridman hade haft storlek fyrtioett. Blodiga fingeravtryck fanns lite varstans men ingen matchning i registret.

    Oroväckande i sig, tänkte hon. En effektiv mördare, tidigare okänd av polisen. Inga goda förutsättningar alls. Dessutom nonchalant med sina fingeravtryck och tänder. Eller bara slarvig. Förhoppningsvis det senare. Men inga kvarlämnade blodiga kläder. Inget i soprummet heller. Hade tömts tidigt dagen innan. Eventuella ledtrådar där hade alltså blivit fjärrvärme för länge sedan. Inget spår av mordvapnet. Inga pengar någonstans, trots att Peter Wolff varit en av stadens mer kända langare.

    Att pengarna saknades var inte så konstigt, mer förvånansvärt att så mycket narkotika fanns kvar. Visserligen undangömt, men gömman hade stått vidöppen. Mest heroin, men även kokain, amfetamin och diverse annat. Ett imponerande sortiment, en del av vilket rättsläkare Kurmann utan svårighet kunnat spåra resterna av i båda offrens blod.

    Mobilen började surra och sakta vandra över soffbordet. Sofia grep den och tittade på displayen innan hon tryckte fram samtalet.

    ”Hej”, sa hon till sin chef.

    ”Hej, det är Rehn.”

    ”Jag såg det. Vet du vad klockan är?”

    ”Tio nånting, tror jag. Nej, förresten, kvart över. Varför undrar du det?”

    ”Nej, det var inget.” Sofia suckade. ”Vad vill du?”

    ”Va?” Hon hörde hur Rehn lutade sig tillbaka i sin stol. ”Eh, jo, jag sitter här med Pilkvist.”

    ”Jaha.” Sofia drog ett djupt andetag. ”Thanks for sharing. Har ni kvällsmys?”

    ”Va?” Hon hörde hur han lutade sig framåt igen. Rehn hade husets knarrigaste skrivbordsstol.

    ”Jo, jag undrade om du tänker berätta vad ni pratar om, eller om jag ska fråga mig fram. Det kan i så fall ta en stund, för jag är rätt så trött.”

    ”Ja, det kanske är lite sent. Jag jobbade över en stund och klockan den går, ja du vet.” Han gjorde en paus. ”Jag stör inte?”

    ”Stör? Nej, inte alls.” Sofia gäspade och ansträngde sig inte för att dölja det. Det verkade inte bekomma hennes chef.

    ”Så bra”, sa han obekymrat. ”Jo, vet du vad Pilkvist har att berätta?”

    ”Nej, hur i all världen ska jag kunna veta det? Ska jag fråga mig fram i alla fall, eller tänker du berätta någon gång? Räknas det här som övertid, förresten?” 

    ”Va? Nej.”

    ”Nej, vad då? Ska jag inte fråga mig fram, tänker du inte berätta eller är detta inte övertid?”

    Rehn var tyst några sekunder. Sofia undrade om hon varit för tuff. Han var mer än tio år äldre och dessutom var han chef. Fast han brukade tåla en hel del. Så även nu.

    ”Nej, nej. Jag ska berätta”, sa han vänligt. ”Jo, Pilkvist talade just om att dom har haft span på Wolff ett tag nu.”

    ”Vilka dom?” Sofia rätade på sig. ”Traffickinggruppen?”

    ”Ja, precis. Pilkvist och hans pojkar. Dom har haft ögonen på framlidne herr Wolff ett tag. Men tappade kontakten för några dagar sedan. Sedan hörde dom här i huset vad som hänt.”

    Sofia hörde någon prata i bakgrunden och kände igen kriminalkommissarie Adrian Pilkvist, chef för Stockholmspolisens människohandelssektion. Han lät irriterad.

    Rätt åt Pilkvist, tänkte hon. Han är en liten streber. Dessutom ett svin.

    Han hade stuckit in handen mellan hennes ben på den första och sista personalfesten hon deltagit i. Fast han visste. Hon hade ångrat att hon inte anmält honom. Men det hade inte lönat sig, hade Bea tröstande sagt, när hon kommit hem förvirrad och arg, och torkat hennes tårar. Men känslan av hans hand hade suttit fast i henne som ett klibbigt, smutsigt minne under alla år som förflutit sedan dess.

    ”Sysslade Wolff med sånt?” sa hon och kände sig professionell. ”Det visste jag inte.”

    ”Nej, inte jag heller. Dom tror att dom hållit på i liten skala ett bra tag, men så att säga expanderat verksamheten sista tiden. Han och Fridman tillsammans tydligen.”

    ”Jaha, och nu är dom alltså döda. Intressant sammanträffande får man väl säga.”

    ”Precis. Frågan är om det bara är en lycklig slump, eller hur?” Rehn skrockade.

    Sofia suckade. ”Okej, men hur jobbade dom och varför?”

    ”Inte riktigt på det klara med hur ännu. Varför är enklare. Dom ville väl tjäna mer pengar. Framför allt tryggare pengar. Börjar bli lönsammare med kvinnor från Baltikum än med heroin. Bättre förtjänst till lägre risk. Såvida man inte får halsen avskuren, förstås.” Rehn skrockade igen.

    ”Haha, kul. Allvarligt nu”, sa hon strängt. ”Hade dom en egen operation, eller vad tror man?”

    Rehn harklade sig. ”Ja, ursäkta. Jo, dom tror det. Tydligen har Fridman varit över i Riga några vändor och haft med sig ett par tjejer varje gång. Sedan kör dom den vanliga rutinen säger Pilkvist. Låser in dom någonstans och knarkar ner dom lite lagom, så att dom blir medgörliga utan att bli för jävla slitna.”

    Fy fan, vad jag hatar dem, tänkte Sofia.

    ”Okej”, sa hon. ”Så vad du säger är bland annat att vi har några herrelösa baltiska prostituerade i stan och i värsta fall fortfarande inlåsta någonstans.”

    ”Ja, precis”, sa Rehn. ”Men med tanke på slutsatserna vi drog av brottsplatsen kan man förmoda att åtminstone en av dom är storvuxen, utan framtänder, lös på stan och beväpnad med en rätt så präktig kniv.”

    ”Antagligen stadd vid kassa dessutom. Varför tog hon inte knarket?”

    ”Kan hon väl ha gjort. Tagit en del, menar jag. Fanns ju rätt mycket, eller hur?”

    ”Nej, det stämmer inte.” Sofia funderade en sekund. ”Så mycket heroin var det väl inte kvar att det inte skulle gått att pula ned i några fickor eller en kasse. Tror inte att hon tog en del och lämnade dom där påsarna kvar. Då skulle hon tagit dom också.”

    ”Hur som helst, det här förklarar varför vi hittade såpass mycket heroinbas hos Wolff.”

    ”Va?”

    ”Heroinbas. Brunt du vet. Rökheroin.”

    ”Skärp dig nu, Rehn. Jag vet väl för fasen vad heroinbas är.”

    ”Ja, förlåt. Jo, som Pilkvist så riktigt påpekade för mig; dom ger ju hororna rökheroin. Tydligen har en del av torskarna lite dumma fördomar mot sönderstuckna armar och så.”

    ”Jaha, lite känsliga alltså.”

    ”Ja.” Rehn harklade sig igen. ”Precis. Hur som helst får dom tydligen börja med rökheroin. Säger Pilkvist i alla fall alltså.”

    ”Som alla andra knarkare menar du. Först brunt, sen vitt och sen dör dom?”

    ”Ja, ungefär så. Fast dom här tjejerna kostar dom nog inte på vitt. Rökandet och en och annan abort sätter dom i skuld tillräckligt för att dom ska vara fast hela den lilla livstid dom har kvar.”

    Sofia svalde hårt och insåg att hon pressade samman käkarna så det gjorde ont.

    ”Okej”, sa hon, grimaserade och försökte tänka. ”Vi har alltså en tjej som dom knarkat ned på rökheroin och som plötsligt snedtänt och tagit livet av dom och sedan stuckit med stålarna? Låter lite för bra för att vara riktigt sant, tänker jag. Och det förklarar fortfarande inte varför hon lämnat kvar så mycket heroin.”

    ”Hon kanske bara lämnade basen.”

    ”Nu är du trött, precis som jag.” Sofia försökte låta vänlig. ”Du minns väl att där låg en hel del vitt också, eller hur? Det borde hon ju ha tagit i alla fall, om det nu var så att hon tröttnat på att röka och ville få sig en ordentlig fix äntligen. Nej, det stämmer inte.”

    ”Du menar att det fanns ett skäl till att hon lämnade knarket?” Rehn lät fundersam.

    ”Det finns alltid ett skäl till allting. Är det inte det du brukar säga hela tiden?”

    ”Hmm, ja. Så är det kanske. Gäller alltså bara att hitta skälet.”

    ”Kan vi göra det i morgon? Är rätt trött nu, som sagt. Det enda jag vill hitta just nu är min nattsömn.” Sofia böjde huvudet bakåt och tittade upp i taket. Där hängde en lång spindeltråd och vajade sakta.

    Det är fan ingen som städar här längre, tänkte hon och kände till sin förvåning att hon började gråta igen.

    Hon hörde inte vad Rehn svarade, men för säkerhets skull sa hon hastigt:

    ”Japp, detsamma. Godnatt”, och tryckte av.

    När hon åter låg i sängen och väntade på att somna såg hon för sin inre syn alla de prostituerade som hon under årens lopp stött på. De döda; de sönderslagna, bleka och kalla men också de levande; de rädda, hårda men samtidigt sårbara. Antagligen var de flesta av dem också döda vid det här laget.

    Det sista hon kände innan hon äntligen somnade var hur mycket hon hatade dem. De som för pengars skull förstör, plågar och bryter ned. För att inte tala om svinen som tar sig rätten att köpa och använda en annan människas kropp för sitt eget nöjes skull, utan att bekymra sig om de djupa revor de sliter upp i själen på sina offer.

    ”Skärp dig”, sa hon till kudden. ”Duger inte att tappa greppet. Inte så här, halvvägs i karriären.”

    Men hon hatade fortfarande när hon till sist somnade.

​

​