​

​

Sommarminnen på butelj

 

​

​

Jag har en dansk vän. Han har en segelbåt och seglar varje sommar längs den svenska syd- och ostkusten under flera veckor.

    ”Det är så vackert där”, sade han en dag frampå senvintern när vi satt i hans vardagsrum och småpratade. ”Det är något speciellt med kvällsljuset över Hanöbukten en tidig sommarkväll.”

    Han krafsade omsorgsfullt ur sin pipa.

    ”Så här precis innan våren är det viktigt med minnen, förstår du”, sade han och fingrade på pipan. ”Jag har så många olika minnen, både synminnen och hörselminnen. Men framför allt smakminnen…”

    Jag betraktade honom och väntade på en fortsättning. Han krafsade tankspritt ur pipan en gång till, sög i den och tittade anklagande på den innan han fortsatte.

    ”Jo, så här gör jag, ser du”, sade han. ”Jag tar med några rejäla flaskor ren, fin sprit i båten och så en hoper tomma, mindre flaskor. I den första naturhamnen jag ankrar, ror jag iland och plockar några intressanta örter. Dom lägger jag i en liten flaska och fyller med sprit. Sedan gör jag samma sak i nästa naturhamn.”

    Han tystnade och började stoppa sin pipa, lugnt och metodiskt innan han fortsatte:

    ”Så efter några dagar, en vecka helst, men så länge orkar jag aldrig vänta, när jag lagt till i en fin naturhamn, plockat mina örter och lagt på flaska, då tar jag fram flaskan med essensen från den första hamnen.”

    Han lade ifrån sig tobakspaketet på bordet bredvid sig och bet fast pipan mellan kindtänderna vilket fick hans röst att låta annorlunda. ”Så i skymningen tar jag min första snaps och tänker tillbaka på det fina stället där jag plockade dom där örterna.”

    Han såg tankfull ut, tog ut och granskade sin nystoppade pipa, drog eld på en tändsticka och började omsorgsfullt tända den. ”Ibland smakar det helvete, men oftast blir det riktigt gott…”

    Rökpuffarna spred en behaglig doft av piptobak. Ute försökte en blek vintersol utan större övertygelse antyda att våren var i antågande.

    Jag satt tyst och förstod plötsligt precis vad han ville berätta. Sinnenas betydelse. Hur minnen av fina stunder är sammansatta av en mängd olika delar som tillsammans bildar en helhet. Så även om snapsen smakar pyton så är den ändå en viktig del av upplevelsen. En del av en lycklig stund som sträcker sig från det förflutna och slingrar en tråd genom nuet.

    Jag betraktade den tunna rökstrimman från pipan. Hur den först steg rakt upp för att strax krulla sig i små perfekta krumelurer som skyndade efter varandra uppåt mot taket.

    ”Så där gör jag sedan varje kväll under hela seglingssemestern”, fortsatte han, eftertänksamt sugande på pipan. ”Eftersom jag inte är särdeles förtjust i att bli full, speciellt inte när jag seglar, blir det alltid en hel del kvar i flaskan varje kväll. Och jag dricker aldrig samma snaps två kvällar.”

    Han blåste ut en perfekt rökring. Vi betraktade den tillsammans. När den slingrat sig i stycken och upplösts, fortsatte han:

    ”Så när seglingssommaren är slut, har jag alltså en hel del små flaskor med slattar kvar i. Och vet du vad jag gör med dom?”

    Jag skakade på huvudet.

    ”Jo, dom slår jag samman i en stor flaska. Och så blir det årets ‘Sommarsnaps’!” Han log brett. ”Och den får man inte dricka förrän långt fram på hösten. Då, när det är som kulnast och sommaren känns som allra mest avlägsen, då tar jag fram den. Och då minns jag hela sommaren. Varenda hamn minns jag då. Varje klippa och varje skogsbacke…”

    Han reste sig och gick ut i köket. Jag hörde hur han rotade i frysen och så kom han tillbaka med en butelj med en slatt på botten och två små glas. Med pipan i ett fast bett i mungipan hällde han försiktigt upp i de små glasen som omedelbart blev immiga. Det som var kvar i flaskan räckte precis.

    ”Detta är det sista av förra årets sommarsnaps”, förklarade han högtidligt.

    Han satte sig. Vi tog var sitt glas. 

    Det kändes nästan lite rituellt när vi samtidigt svalde det sista av fjolårets ’Sommarsnaps’.

    Den smakade vedervärdigt.

    Min vän slöt ögonen och drog en djup suck av välbehag.

    ”Ja, det var en dejelig sommer, det var det!”

  

Vad kan man säga? Inte mycket. Bara nicka instämmande och inse att sanningen inte alltid behöver uttalas, vänner emellan. 

    Ute hade solen gett upp sina försök att skapa vårkänsla och började dystert sjunka bakom träddungen. Det kändes plötsligt väldigt långt till sommaren

    Men jag lät min tystnad bekräfta min väns upplevelse, medan jag funderade på betydelsen av smaken för minnet.

    Eller kanske tvärtom?