​

​

Vinter i mitt sinne

 

​

​

Jag tycker verkligen inte om den här årstiden. 

 

Mörkret och kylan och det kalla vita snö- och istäcket som lägger sig över både naturen och över människornas sinnen. Man hukar sig och kryper ihop den i den råa kylan och undrar vad det var för en jubelidiot till förfader som en gång i tiden tyckte att det var en bra idé att bosätta sig på dessa nordliga breddgrader.

 

En solig vinterdag. Somliga tycker det är så vackert med den gnistrande snön och den blå himlen. Jag kisar mot solen som står retfullt lågt över trädtopparna, fast det är mitt på dagen, och lyser mig bländande rakt i ögonen. Istället för att vänligt stå över mitt huvud och värma mig. Lyfter blicken mot himlen och ser att kylan liksom kramat färgen ur himlen. Den ser kall och vintrigt blekblå ut.

 

Jag tycker inte alls att det är vackert.

 

Efter en stund drar det upp ett gråvitt molntäcke och skymmer solen. Landskapet verkar huka sig ängsligt. Precis som människorna som skyndar förbi med halsdukarna uppdragna till öronen och mössorna neddragna till ögonen så att bara deras röda, i kylan rinnande näsor syns. Molnen mörknar borta vid horisonten och lovar mer snö till kvällen.

 

Har båten i sjön för andra vintern i rad. Förra året gav jag vintern fingret och seglade flera gånger från december till mars. Njöt av stillheten i en övergiven skärgård och friden i vintertomma, på sommaren så folkstinna sommarmetropoler. 

 

I år ligger isen tjock i vinterhamnen och jag kommer ingenstans. Inget finger åt vintern i år alltså. Inte ens den trösten. Får se fram mot tidiga vårseglingar. Se naturen vakna ur vinterdvalan.

 

Det är fint det också. Försöker under tiden intala mig att det finns försonande drag med denna årstid och att det finns en skönhet i vinterlandskapet och den bottenfrusna naturen.

 

Efter en stund inser jag att jag inte kommer att lyckas.